Snön vräker ner från himlen och de inre kontinenternas hörn möts i flingorna som smälter när de når marken.

Nytt år, ny snö, och hela nio grader minus, visar innerstadstemperaturen. Att gå runt i Stockholm är att navigera genom ett vinterpalats, ett låtsaslandskap som försetts med Elsa Beskows fluffiga barnbokssnö. Det är en dov, mild och lugn plats av svarta figurer som tecknar sig som tändsticksdockor mot en oändligt vacker vit bakgrund.

Att titta ut genom fönstret påkallar samma idylliska mangling. En perfekt rullad snögubbe på innergården, tornande framför julgranen vars gröna grenar och ljusverk på det mest sagolika vis penetrerar snövecken. Eller gatubilden där snötäcket, allt det vita, ljusen i husen mitt emot och pulkorna med barn som dras av hukande föräldrar ger en känsla av undantag. Jag minns ett par vintrar tidigt 2010-tal när snön dolde trottoarer och vägbanor från november till mars och folk bytte ut cyklar mot sparkar och längsskidor. Men sedan dess har snön varit ovanlig i några större mängder. Har det snöat har det gjort det som ett lurendrejeri ovanifrån. För allt har smält och försvunnit några dagar senare.

Globalt har årets första dagar varit minst sagt dramatiska. Den tragiska nattklubbseldsvådan i de schweiziska alperna och USA:s tillfångatagande av Venezuelas diktator, Maduro. Den senare nyheten tog över efter den förra. Det behövs inga långa lyssnaröron eller uppspärrade omvärldsglasögon för att förstå vad de fyra männen i det amerikanska förarsätet (T, V, R, H) egentligen vill med sina ”hemliga operationer”. Och det handlar inte om den venezuelanska befolkningens bästa, om jag säger så … Nu återstår att se vad som händer med resten av den västra hemisfär som tycks ligga inom den intressezon där USA:s sittande regering ställer sig bortom inhemska och internationella lagar för att agera som om inga spärrar, inga gränser eller moraliska hänsyn fanns.

Om kvällarna dessa januaridagar, det första smakprovet på 2026, ser jag Netflixserien, Heweliusz om det polska fartyget med samma namn som förliste på Östersjön bara året före Estonia. Färjan var för övrigt på väg mot hamnen i Ystad när den under vinterstormiga förhållanden kantrade och orsakade femtiofem människors död. Serien, som är mycket välgjord i allt från foto till regi, kombinerar skrämmande realistiska och plågsamt utdragna sekvenser från förlisningen med spelet efteråt; de efterlevandes kval, de anhörigas kamp för rättvisa och skadestånd, skuldfrågan och den infekterade haveriutredningen. Här finns också avtrycket av ett tidigt 1990-tal med ett Polen som tar de första trevande stegen ut i oberoende och nyvunnen frihet, men där gamla strukturer, sedvänjor och förhållningssätt ännu lever kvar och sätter tonen.

Det är dagarna före julafton och den första tomheten efter att arbetet med Stagnelius är färdigt, har lagt sig. Jag har aldrig sprungit ett maraton, men jag inbillar mig att känslan är snarlik: man går i mål utan minsta kraftmolekyl kvar i kroppens celler och samtidigt är man i flera dagar efteråt så omskakad, dämpat hög av erfarenheten att det tar tid att vänja sig vid en ny tillvaro.

Jag belönades inte med några anmärkningsvärda atletiska kvaliteter trots att jag tidigt ville överge violinspelandet för tävlingssimmandet och i det sistnämnda inte helt saknade talang. Men med idrotten var det som om prestationen att prestera främjade förmågan till uthållighet, förmågan att inte ge upp trots motgångar för att med sänkt huvud försöka att blicka framåt och höja sig mot nästa mål. Jag har sällan valt någonting ur strategisk synpunkt, och om jag gjort det har det slutat i en obekväm och oangenäm känsla av oärlighet. Så att välja med hjärtat kanske inte alltid leder till en öppen famn av möjligheter, snarare tvärtom, men det leder en tillbaka till hjärtat, liksom blodet i kroppen cirkulerar. Och den känslan slår alla framgångar, alla erkännanden, alla eventuella belöningar av att ha valt utifrån andra drivkrafter än de värden som man håller högst.

Natten förlöser dagen mellan klockan åtta och klockan tre.

Framtida forskningsämne: ”Apati och nihilism i Georges Perecs roman En man som sover”.

I dag delas Nobelpriset i litteratur ut. Så länge priset har existerat har det funnits åsikter om varför en viss författare får priset och kanske lika många åsikter om varför vissa författare aldrig får eller någonsin fick priset. Som den maniskt repetitive österrikaren Thomas Bernhard eller den danska utsökta poeten Inger Christensen för att nämna två stycken ur en gigantisk hög. Inte sällan har författarskapen som premierats varit hantverksmässigt skickliga, men då rätt slätstrukna och ibland påfallande ointressanta. Förvånansvärt många prisade författarskap har också fallit i glömska eller inte vunnit nya läsekretsar med åren. Desto roligare är det när mer egensinniga personer som italienske, Luigi Pirandello, tilldelas priset (1934) eller när storartade litterära gärningar som Becketts, belönas. Vissa namn är också på väg att hamna i den utvalda kategorin, men hinner dö i förtid. Så var nog var fallet med den belgiske författaren, Louis Paul Boon som dagen innan han skulle träffa Svenska Akademiens Arthur Lundkvist, fick en hjärtinfarkt.

Spekulationerna före tillkännagivandet är alltid snarlika och samma namn kommer upp — ofta med det lakoniska tillägget att priset dock kommer gå till någon annan. Alltid prickar någon rätt även om de flesta går och håller på en favorit som lotten aldrig faller på. Hur länge spekulerade folk inte i att amerikanen Philip Roth skulle få priset innan han gick bort 2018? Nu noterar jag att en annan favorit i Nobelsammanhang inte längre tippas, Roths landsman Don DeLillo. 88 år gammal vore det såklart ett sista stort erkännande. Själv hoppas jag på någon som alltmer seglat upp som en given kandidat, ungraren Péter Nádas vars författarskap är ett av vår samtids mest raffinerade och mångbottnade. Fransyskan Marie N’Diaye vore en annan värdig vinnare, och eftersom en författares låga ålder (N’Diaye är 58) inte tycks vara ett hinder numera kanske hon inte behöver vänta så länge.

Jag nådde en milstolpe i går vad gäller uppsatsen. Den har varit som en last, ibland tung, ibland lätt på ryggen under ett par år nu. Vi har vägrat att separeras från varandra och det har funnits ett motstånd mot att sätta punkt. Under den tidiga hösten när jag läst Stendhals essäbok Om kärleken, som lustigt nog har en liknande titel som den episka dikt som min uppsats behandlar, har jag tacksamt haft någon vid min sida som hyser samma slags avmätta tvivel. Stendhal ägnar förutom kärleksfenomenets alla vinklar och vrår, rader instuckna här och där till hur litterärt obegåvad han är. Falsk blygsamhet? Jag tror inte det. Han säger sig inte vara någon poet och innehar enligt egen utsago, knappast ordets gåva. Därför försöker han i stället att beskriva sitt ämne — kärleken i det här fallet — så vetenskapligt (empiriskt?) exakt och detaljerat som möjligt. Men vad jag ser är inte talanglösheten i första hand nedkämpad med pennans kraft utan ett sätt att hantera och bemästra självkritiken — den som jag är så väl bekant med. Exempelvis kan det låta såhär: ”Jag bemödar mig till det yttersta om att vara torr. Jag vill ålägga mitt talträngda hjärta tystnad. Jag bävar ständigt för att bara ha skrivit en suck, när jag tror mig ha nedtecknat en sanning” (övers. Martin von Zweigbergk). I synnerhet den sista meningen slår an hos mig. Visserligen skrämmer det Stendhal att ha riskerat att bara producera trivialiteter (vilket inte stämmer naturligtvis), men genom att uttala sin farhåga förtar han vidden av den om den skulle visa sig vara sann. Själv utgår jag från att ambitionen aldrig fullt motsvarar resultatet. För vad som är på insidan kommer sällan ut som det som man har tänkt sig i textform. Och det är okej. För ambitionen är det enda ädla sättet att visa att man har försökt, att man har haft en avsikt. Och en suck är i ärlighetens namn bättre än ett ljudlöst tomrum. Och en sanning … Tja, ibland snubblar man över den, men oftare är man blott en papegoja som upprepar vad någon redan har sagt. Men än sedan? En färgglad, härmande papegoja är, om jag får säga det, betydligt roligare än en grå, tyst mus.

Jag upptas av språket för att säga något om det icke-språkliga. På ett liknande sätt upptas jag av kommunikationen mellan människor då allt som kommuniceras lägger grunden för förståelsen av motsatsen, det osagda, det kringgångna, det omedvetna

— och i det finns nyckeln till den sanna människokännedomen.

Sommarens sista dag regnar det grönska över mina händer.

Kupan,

ett upplyst väntrum som jag inte vill kliva ut ur.