Jag tror att alla som skriver försöker hitta en tråd i skrivandet, någonting som bär det, som gör att vi fortsätter att knåpa våra med vånda eller lätthet växande bokstäver och meningar på det berömda blankarket. Kanske drar vi oss för att etikettera, titulera eller beskriva det som vi gör smärtsamt medvetna om att det förr eller senare kommer skärskådas och bedömas. Formen som vi valt, avsiktligt eller ej, försöker vi peu en peu utmana, omstöpa och förfina så mycket som det går utan att förlora oss i det som från början gjort skrivandet till en nödvändighet, en njutning eller en vana som vi inte kan vara utan. Låt kalla det lustens eller bekymmerslöshetens lovsång som är så viktig i ett arbete annars till stora delar präglat av tvivel, omarbetningar och fruktlöst slit!

För inte räcker det med benhård disciplin, maniska faser eller rappa pisktag; vi måste sinnligt och intellektuellt roas av det vi gör, vi måste släppa tyglarna, begrava ängslan för att allt ska gå åt helvete och dämpa den så ihärdigt larmande självkritiken som ber oss lägga ner pennan. Språkgyttjan får aldrig bli ett fängelse där vi trampar runt, hämmade och bakbundna, blinda och frustrerade. Den får aldrig bli en främmande terräng som vi undviker av rädsla att fastna eller göra bort oss. Den måste få jäsa och omsluta våra fötter, tas för vad den är.

Den här hemsidan är ingen radikal nystart. Det är snarare en förlängning eller en fortsättning på en bana som jag redan påbörjat. Men skillnaden — jämfört med min gamla hemsida (marianaeh.se) — är att texterna här kommer vara mer skissbetonade, mer direkta, ja, mer spontana och omedelbara. Kanske kommer det upplevas som en dagbok. Kanske bara som ett avtryck av ett liv eller en tillvaro utan en specifik avsändare. Kanske vet jag ännu inte vad som ska fylla detta digitala tomrum.

Jag hoppas hur som helst att du vill följa med på vägen!

Mariana Ehrenkrona, januari 2022