Jag bor nära ett vattenhål som heter Odenplan. Under mina drygt tio år i området har platsen ändrat utseende. Vid flytten hit var den så kallade citybanan på allas läppar och det talades om infrastrukturen som skulle binda samman staden i två ändar. Det bjöds in till informationsträffar, skrevs i lokalpressen och delades ut flygblad i brevlådan. Det sprängdes fram tunnlar och speglar trillade ner i hallen när underjorden bullrade, om så bara i några sekunder. Det var stort, dyrt och vräkigt. Stockholmarna skulle snart ha lättare att pendla, lättare att genomkorsa staden och komma ut på andra sidan.

I mitten av 2010-talet dök den upp, den nya pendeltågsstationen med tillhörande vita terminalbyggnad och ytterligare en upp- och nedgång alldeles intill mig. Odenplans utseende hade vitnat, blekts. Platsen som jag från min barndom mindes som regnig, grön och präglad av kiosken runt vilken a-lagarna samlades hade ljusnat, blivit klinisk. Terminalbyggnaden med den trappstegsformade avsatsen utvändigt, erbjöd sittplatser och solterass till människor som nykläckta vårdagar och ljumma höstkvällar kanske väntade på någon eller bara inte kände för att sätta sig på en lummigare, mer avskild plats. För om det är något nya Odenplan inte är så är det lummigt och avskilt. Solen gassar hårt heta sommardagar och det senaste tillskottet, kiosken, också den vit, med sina planetrunda skyltar (en blinkning till den gamla, rivna kiosken för övrigt), har trots parasoll spända över borden, en osviklig förmåga att framkalla känslan av att man äter sin varmkorv i en stenöken.

Nästan vilken dag som helst på året pågår det någonting på det strutformade torget. Blomsterförsäljarna har alltid fullt upp. Vårvinter: gnisslande tulpaner i krispiga plasthöljen. Påsk: lena neonfjädrar på rangliga risknippen. Sensommar: bulliga hortensior och svällande krysantemum. Allhelgona: prydliga gravkransar, ljungplantor. December: julgranar och ståtlig amaryllis. Alla hjärtans dag: genmodifierade rosor och röda nejlikor. Försäljarna står under sina uppvärmda tält, men ropar inte efter potentiella kunder som handlarna på Hötorget. Rör man sig närmare tunnelbanan är det dock stor sannolikhet att man blir närmad, om man så studsar in i en strategiskt placerad vagn med ungdomar som rabblar kom-och-smaka-på-vårt-nya-havremellanmål, passerar en mumlande mikrofonpredikan om Jesus eller konfronteras med en mer ambitiös demonstrationsanrättning i försvar av eller motstånd mot någon för gemene svensk totalt okänd krigsfånge eller folkmördare i Mellanöstern. Sedan har vi de otaliga OCHA-, UNHCR- och UNDP-västarna i ljusblått som går mot en med bestämda steg, inte för offensivt men med ett trevande, liksom blidkande leende som blir bredare ju närmare de kommer. Ett leende som gör en varm i kläderna, får kinderna att blossa och hjärtat att slå snabbare för att man inte har lust att ge av vare sig sin tid eller sina pengar. Dessa skänks förresten utrymme i Ruben Östlunds film The Square vilken som namnet antyder har ett torg (faktiskt Odenplan) som sitt återkommande, skruvat realistiska nav.

I filmen skildras de välklädda innerstadsmänniskornas framfart. Folket på väg till sina arbeten som ska betala av de vansinnigt högt belånade bostadsrätterna. Men stadens invånare är spretigare än så, tack och lov, även runt det till synes homogena Odenplan. De raska benen, de fladdrande goretexjackorna, de kramande portföljerna, de åtsnörda ryggsäckarna och de gigantiska barnvagnarna är bara en del av cocktailen. Här existerar parallellt den tillfällige besökaren, den nöjeslystne nattsuddaren i färd med att uppsöka en bar eller en suspekt håla som tillhandahåller spel eller biljard eller liknande och som du knappt hört talas om. Här existerar också den vilsne bussresenären i jakt på rätt plexiglaskur att huttra några minuter i. Han eller hon med sitt lustfyllda och, eller förvirrade uttryck hade dock knappast passat in i den östlundska, kallt orienterade arbetsnarkomaniscenografin. Därtill är platsen inte så tyst som i filmen. Inte sällan skriker den av ambulanssirener, mullrar av rusningstrafik eller tjuter från diverse vägarbeten. En blandning av färg och färglöshet, ljud och ljudlöshet sänker sig över den.

Och ur den myllrande massan en januaridag runt lunchtid, är det inte en överdrift att säga att man vill passera torget så fort som möjligt. Det är inte ett torg jag gärna uppehåller mig vid annat än om jag måste. Men då min dotter höjer sin lilla kropp i vagnen och börjar gunga, se bortåt Dressman förstår jag att hon inte delar min brådskande känsla. Hon har uppmärksammat mannen med dragspel i korsningen Norrtullsgatan. Han som spelar samma korta vemodiga stycke om och om igen och penslar gatubilden i öststatstoner. Dottern gungar allt häftigare, ser road ut och tittar åt mannens håll när knappt någon verkar ta notis om honom. Som om hennes närvaro genomträngde de pigga fötterna och småspringande benen allt medan den vuxna hjärnan slukas av nästa mötesdragning, rapporten till chefen som väntar på skrivbordet eller samtalet med sambon om vem som ska skjutsa till hockeyträningen. Ett ständigt rymmande från nuet.

Följande dag är vi tillbaka. Mannen med dragspelet har flyttat på sig och står nu utanför Coop. Samma korta i moll klingande melodi. Den flätade korgen rymmer några mynt. Gabardinbyxor och en jacka som går ner en bit, mössa och halvtrubbiga skor. Dragspelet är inte precis nytt. Dotterns vaggande återupptas i vagnen. Melodislingan följer oss ner för Odengatsbacken, förbi Stadsbiblioteket och 7-Eleven innan den helt dör ut i hörnet Sveavägen.