Trottoarerna blir tunga såhär års. Buckliga, knotiga och bitvis mycket hala. Håller man sig på gruset som ligger strödd som konfetti är det som kulor som rasslar under fötterna. Småsten fastnar i skosulorna och gör gången lite ojämn. Sedan plötsligt, en isgata som får en att glida, nästan falla innan man återfår balansen och undviker att ramla på ändan på den frysta vattenpölen.

Morgonen är frisk och klar. En nydaning i luften, dagen är nattens mor. Solen märks och ändå förefaller den osynlig, som om den gav av sitt pastelliga ljus och samtidigt dolde sig, gjorde sig omöjlig. Tydligast är ett moln som med sina vassa kanter ser urklippt ut. Eller som ett motiv från en överdrivet sockrad landskapsmålning från romantiken. Det rosa övergår i aprikos och sedan gult, gör horisonten dramatisk längst bort på Västmannagatan. Molnet hänger, liksom fixerat, orörligt på morgonhimmelen. I övrigt inget som direkt fäster i gatubilden. Det är de invanda stegens förbannelse. Man går dem varje dag, trampar upp samma stigar och spår. Gatorna är så hemtama att det endast är stegen som varieras. De kan vara pigga eller raska, eller som nu lite tunga och släpandes flankerade av kulissen som utgör vardagens sceneri, den runt vilken vi avtecknar våra dagar.

Jag närmar mig det omåttligt populära bageriet på hörnan. Det som alltid serverar bröd så färskt att även om det inte är rykande hett och kommer direkt från ugnen, lägger sig lent mot tunga och gom och förgyller ens frukostar. De överfulla hyllorna gapar aldrig tomma och måste därför fyllas på med sådan ilfart att man knappt hinner blinka eftersom tillströmningen av människor pågår hela dagen och genererar långa köer ut på Frejgatan. Den här morgonen är inget undantag. Ett enhetligt streck av svartbeigegråa vinterplagg, curlingkängor och en medelålder på 38. Mobiltelefonerna vilar i handflatorna. Någon har en hund i koppel. Längst bak sällar sig en av stamkunderna som jag känner igen, pappan med tvillingvagnen som han vanligtvis motar in i det trånga bageriutrymmet. Hans steg hasar och trots att han i dag är utan barnvagn, är hans rörelsemönster som om han hade haft den med sig. Som om mönstret tog vid så fort han klev upp ur sängen för att sedan sitta i resten av dagen, som om det blivit en del av honom. Han håller en hopvikt barnmössa i handen, som om även den vore resultatet av en invand mekanisk gest att klä på de små.

Stegen fortsätter i riktning mot Hälsingegatan och jag svänger ner på ett av stadsdelens tjusigare gatustråk. Härom veckan körde snöröjningsmaskiner fram och tillbaka, sprutade ut dieselångor och sopade rent trottoaren från nyfallen snö. Ett stenkast bort var det så mycket snö och is att det inte gick att ta sig fram, men maskinerna fortsatte med huvudgatan även efter att den blivit helt rensad på snö. Så fort underlaget ändras, vilket sker när gatorna blir större, bredare och mer uppvärmda, blir stegen ettrigare, snabbare, kortare. Blåsten tilltar nu och letar sig in innanför de kroppsdelar som inte täcks av tjockt tyg. Det ilar under det yttersta hudlagret, vinden gör sig hemmastadd i de blottade delarna. Horisonten kläs av kala träd och burgna husfasader. Solen är frånvarande, men luften klar. Påsen med frukostfrallorna dinglar utmed höften, blir stundtals föremål för de kraftiga vindbyarna. Gången, sirapsaktig igen, kämpandes mot naturens motstånd som vintern är särskilt duktig att bjuda på. Det rinner i näsan, lungorna trivs, men kinderna längtar efter värme och jagar de sista stegen mot målet. Själv längtar jag efter sällskap, levande ljus och ett uppdukat bord.