I drygt två år har vi levt med en annan verklighet än den som de flesta av oss är vana vid. Pandemins värsta sida har inneburit allt från allvarlig sjukdom och dödsfall samt svår återhämtning vid långtidscovid till ekonomiska problem för kultur-, restaurang- och hotellarbetare, press på vårdpersonal, utdragen arbetslöshet för ungdomar och isolering, ökat våld i hemmet (kvinnomisshandel) och ensamhet för många. Till en början bunkrades det toalettpapper, konserverade tomater och rispåsar som om det vore krigstider och snart tog handspriten slut på apotekens hyllor. Men det dröjde inte länge förrän hotet om en matkris kunde avfärdas samtidigt som ICA-handlarna klappade sig för magen och det fortsatte att vara rätt utplockat i torrvaruavdelningarna i landets matbutiker. Nu hade också hemifrån-arbetet satt igång, digitala möten inifrån trånga badrum, stängda gym och en glesbefolkad kollektivtrafik. Jag glömmer aldrig hur det var i slutet av mars 2020 när jag satt ensam i en biosalong, strosade runt bland tomma kontorslokaler i Stockholm city, inhandlade födelsedagspresenter till min fästman i ödsliga bokhandlar och bläddrade bland lammullströjor i lika gapande tomma varuhus. Vad det närmast påminde mig om var stämningen i Florida i svallvågorna av finanskrisen 2007 då de öde villorna radades upp som spökhus efter varandra.

Ödelandskapet på Stockholms vårtinade gator varade ett par veckor trots att vi aldrig hade någon regelrätt lockdown, aldrig något som kom i närheten av utegångsförbud, inga böter eller straff för den som trotsade myndighetens ”rekommendationer”. Vi valde en unik väg genom en unik verklighet och den omedelbara rädslan som infann sig när vi — i motsats till vad en del faktiskt trodde — också drabbades av den skenande globala smittan skulle sedermera klinga av. Plötsligt var det tacksamt att det bara rörde sig om rekommendationer och att handlingsutrymmet var fritt, om än begränsat. För inte var väl viruset så farligt? Och inte skulle väl just jag drabbas så hårt? Dock hade vi fått anpassa oss till en tillvaro där möjligheten att resa, träffa vänner och familj inte längre var självklar. Oron för vad smittan skulle innebära för den enskilde och för att toalettpappret eller pastaskruvarna skulle ta slut hade också ersatts av farhågan för vad de ekonomiska konsekvenserna för samhället skulle bli när utebliven produktion, stigande arbetslöshet och sjukskrivningar krävde fram stödpaket. Samtidigt klättrade de svenska covid-dödstalen mer än i något annat nordiskt land, sjukhusen larmade om en ohållbar situation och den som själv trodde sig vara smittad hade dåliga utsikter att testa sig.

Sedan den första virusvågen 2020 har pandemin böljat som en pendel fram och tillbaka. Corona eller covid-19 har fortsatt att vara på allas läppar, blivit det underliggande paradigmet, företeelsen som styr vår vardag, definierar vår tid, ett återkommande samtalsämne och källa till nyhetsstoff. Många har drabbats, direkt och indirekt, fysiskt såväl som psykiskt. Restriktioner har införts och tagits bort för att sedan införas igen. Människor har återgått till en vardag snarlik den gamla för att sedan, när en ny smittvirvel tagit fart, tvingats ställa in weekendresor, julbord och bröllop. Budskapen från myndigheterna har varit vaga, motstridiga och ofta baserade på dålig kunskap eller för lite erfarenhet vilket skapat förvirring hos allmänheten. Och när vaccinet kom blev vaccinationsdebatten så infekterad att själva grundfrågan om hur vi skulle stoppa smittspridningen kom av sig. Frågan om vaccinet hade fått en egen virtuell arena med förespråkare och motståndare som tycktes viga hela sin vakna tid åt att verbalt slåss med varandra.

Och så nu, två år senare när restriktionerna är borta sedan ett par dygn har samhället över en natt vecklats ut till någonting som, tro det eller ej, framstår som identiskt med hur det var innan. Telefonerna ringer hos arbetslösa tjugoåringar och barerna och pubarna fylls med folk. Ölen blänker och skummar i glasen. Belysningen är varm och dov och borden upptagna av sällskap som sitter nära, lutar sig förtroligt mot varandra, ler och ser lättade ut. För det är ändå inte detsamma. Nu är vi medvetna om att sådant som vi tagit för givet kan ryckas undan för oss, och det tvärt. Jag känner mig samtidigt kluven inför vad jag ser under min kvällspromenad längs några av Stockholms mest livliga gatustråk. Nog kan jag förstå längtan efter social samvaro och gemenskap, efter att kunna ses på riktigt och inte bara genom en skärms livlösa filter. Men jag kan heller inte låta bli att förundras över det magiska tänkande som tycks ligga till grund för den nyvunna inställningen. Som om det med en trollstav gick att stoppa smittspridningen från en dag till en annan. För att det torde vara som störst risk att bli sjuk nu borde vem som helst kunna räkna ut, och i så fall är vi snart tillbaka med nya frågeställningar. Är den här virusvarianten så mild att den inte kan motivera massiva nedstängningar och begränsningar i folks liv? Får de flesta — dessutom med vaccin i kroppen — endast ett par dagars eller i värsta fall veckors sjukfrånvaro som vid vilken normalinfektion som helst? Klarar sjukvården och intensivvårdsavdelningarna det minskande patienttal som trots allt behöver sjukhusvård eller livsuppehållande behandlingar? Är de nya mutationerna av viruset så harmlösa att vi inte behöver befara tiotusentals fall av långdragna och plågsamma postbesvär hos i övrigt friska individer? Börjar vi rentav se ljuset i tunneln på denna eländiga historia?

Framtiden vet vi inget om. Vi kan bara fortsätta leva i enlighet med det som vi tror är rätt. Vi måste gå till oss själva för att finna svaren. Dra våra egna slutsatser baserade på den information som vi väljer att ta till oss. Ingen politiker, myndighetsföreträdare eller expert sitter med facit och väljer vi att avskriva vårt förnuft till förmån för vad någon annan säger är det också ett val, ett val att följa någon annan.

—

Strömmen må forsa förtjusande framför ögonen på oss.

Det är lätt att förföras av dess vispande vita vågkam.

Men rätt som det är har vi sugits med av den oemotståndliga kraften och våra simtag räcker inte längre för att ta oss tillbaka till strandlinjen. Vi möts strax av en lerig, mörk och stinkande havsbotten.