Jag slipper vakna till flyglarm och sirener mitt i natten. Jag slipper låsa in mig, stänga alla fönster och förse dem med våta trasor. Jag slipper andas in giftig rök och gas. Jag slipper lägga mig med rädslan att mitt bostadshus ska sprängas i tusen bitar. Jag slipper gå ner i en fuktig tunnelbanestation och invänta nästa attack. Jag slipper se min hemstad i spillror, se invånarna där fly och maten ta slut. Jag slipper bevittna hur bit efter bit av mitt hemland ödeläggs av ett grannfolk och hoppas att motståndet som kämpar trots en på papperet underlägsen militär ska hålla ut. Jag slipper lämna min fästman och inte veta när och om vi kommer ses igen. Jag slipper vakna upp i ett flyktingläger och inte veta hur mina nära och kära som inte lyckats fly har det. Jag slipper ljuga för mitt barn att vi ska på ett spännande reseäventyr utomlands. Jag slipper leva med ovisshet inför när jag kommer kunna återvända och hur den nya tiden i det nya landet ska bli. Jag slipper oroas för min familjs och mina släktingars säkerhet eller hur de mår när strömmen stryps och linorna bryts. Jag slipper gå och lägga mig och inse att den otäcka mardrömmen som hemsöker mig varje natt är verklighet.

Ett par år efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning skrev den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama att historien nått sitt slut. Kalla kriget var över och stormaktspolitiken mellan de två blocken med kapprustning och terrorbalans i en ständigt pågående föreställning, blev plötsligt ett minne blott. Den liberala världen hade segrat över kommunismens länder och i stället för två konkurrerande politiska och ekonomiska system — det kommunistiskt planekonomiska och det demokratisk-kapitalistiska — hade ett system slutgiltigt vunnit. EU banade vägen för den nya maktordningen genom att samla sina medlemsstater under ett förhållandevis homogent ideologiskt paraply och gick från att främst vara ett fredsprojekt till att mer och mer handla om politiskt och ekonomiskt inflytande. Känslan av den brutala historia som Europa fått uppleva under århundraden, behövde dövas med idéer om en bättre framtid. Enande behövde ske på alla nivåer och arbetet med att förena Europa fortsatte (tidigt 2000-tal skedde sedermera den stora EU-utvidgningen mot öst). I USA andades man också tillfälligt ut. Historien var kanske inte slut, men nog såg det ljusare ut om fler länder kom överens om ett antal gemensamma principer att följa och leva efter. Dock var det inte så enkelt. I det forna Sovjetunionen som nu var krossat, bekämpat och upplöst grodde inte en omedelbar vilja att ansluta sig till det globala framgångsprojektet. Tidigt 1990-tal hade en rövarkapitalism och en våldsam vilda västern-stämning brett ut sig, direkt sprunget ur det politiska vakuum och kaos som uppstått efter unionens sönderfall. Man väntade på vad som skulle bli Rysslands nästa steg, ja, dess nya identitet och självbild och om man skulle få ordning på sin regim. Det skickades bistånd, inte minst från USA, för att likt man gjort i Tyskland efter Andra världskriget, hjälpa till med återuppbyggnad och skuldsanering. Ryssland var en vän nu, inte en fiende. Och man tog emot ryska ledare med större värme för där reformisten Gorbatjov — (han var trots allt kommunist och bakom järnridån) — bara fått glänta på dörren, fanns nu en annan, vänligare inställning. Det talades i slutet av 1990-talet om en rysk ekonomi som skulle explodera så fort man städade upp bland korrupta politiker och öppnade landet för utländska investerare. Kort och gott: man trodde på Ryssland, på ett nytt Ryssland med en nyvunnen öppenhet mot världen. Men få hade insyn i vad som i själva verket pågick.

När jag var i Sankt Petersburg hösten 1998 befann sig landet i en djup ekonomisk kris. Det var ont om folk på gatorna, restauranger och kaféer var tomma — vi var inte sällan de enda gästerna. Det var som om staden sov eller som om alla dess invånare var på semester. Slummer. En frånvaro av gatuliv som inte speglade invånarantalet. Utbudet av nöjen var begränsat och de som arbetade med att hålla verksamheterna i gång verkade mest sitta av tiden. Vi utlänningar fick betala dubbelt så mycket när vi gick på museum eller såg en cirkusföreställning. Även dessa ställen var tömda på folk så när som på någon enstaka turist. I Vinterpalatset dammade konstverken och de vackra Petersburgfasaderna flagnade utmed Neva-floden. Atmosfären var underlig och även om jag för liten för att förstå allt som pågick märkte jag att det var ett land som inte hade kommit på fötter, som var stukat och hårt åtgånget. Bakom fattigdomen på gatorna svällde korruptionen och vanstyret. En och annan lyxbil syntes utanför en blinkande skyskrapa.

Jag var fjorton år när jag hörde talas om Vladimir Putin första gången. Det var året efter att jag besökt Sankt Petersburg med min familj. Baserat på mediebilden som kablades ut såg han ut att vara en lågmäld och hemlighetsfull man med ett allvarligt uttryck och ett slätare ansikte än hans äldre och härjade föregångare. Väst verkade gilla honom. Han log klurigt, tog inte till några stora ord eller storvulen retorik. Han sades vara motsatsen till Jelstin som utsett honom till Rysslands näste president — en kontrollerad renlevnadsmänniska utan dragning till alkohol. Han var dessutom vänligt sinnad till EU och USA. Jag kan inte minnas att det talades om den tidigare KGB-karriären eller tjänstemannaåren i Sankt Petersburg där han varit med och förskingrat stora summor utländskt bistånd. Kanske antogs det att alla ryssar med ett politiskt förflutet också skulle ha mörka fläckar i sina CV:n. Såhär i efterhand kanske de positiva tongångarna i västmedia färgades av att man så gärna ville att Ryssland skulle, likt Fukuyama förutspått, välja den vinnande vägen. Lika trygg var man inte i de baltiska staterna eller bland före detta Warszawapaktsmedlemmar där förhandlingar om såväl EU- som NATO-medlemsskap satte i gång. Men närmandet till EU och NATO av de forna brödrastaterna sågs inte med blida ögon från ryskt håll och i stället för att fortsätta krama väst i något slags trevande försök att ta tempen på urladdningen efter Kalla kriget, började den tidigare stormakten att förvandlas till något alltmer auktoritärt. Oligarkerna som plundrat i de sovjetiska ruinerna fortsatte att bygga sina förmögenheter med presidentens stöd; själv blev han bara rikare och rikare på att sko sig på vanligt folk. Landet blev visserligen också rikare för det var lättare att exportera naturresurser som olja och gas till länder som varit uteslutna under kommunisttiden, men mycket av tillgångarna skulle silas ner i de redan förmögna och mäktiga männens fickor. Väst såg tyvärr mellan fingrarna på det ryska gangsterväldet och snart hade fastigheter i alla de stora världsmetropolerna — London, Paris, New York — köpts av ryska oligarker. Inte heller politiskt valde man att agera nämnvärt utifrån. Visst fanns det internationella fördömanden av den förföljelse som skedde av granskande journalister som ville rapportera kritiskt om det auktoritära styret. Visst fanns det bekymrade miner över återkommande valfusk och att oppositionella politiker och människorättsaktivister fängslades, förgiftades och lönnmördades. Och visst fanns det ett avståndstagande från och en avsky mot såväl kriget i Georgien 2008 som annekteringen av Krim 2014. Men i praktiken fick Putin och hans gelikar fortsätta sin inslagna bana utan ingripanden eller motstånd från omvärlden.

Fram tills nu.

Det är mars 2022. Vi har precis klivit ur en pandemi. EU och NATO försökte genom intensiva samtal med Ryssland undvika nästa stora globala kris — en militär invasion av Ukraina. Rysslandskännare har länge talat om Ukraina som Putins hjärtesak, Lill-Ryssland som landet kallades en gång i tiden och som nu skulle ingå i Stor-Ryssland. Det var snarare var frågan om när än om han skulle slå till. Händelserna på Krim bäddade för det som vi ser i dag liksom den postsovjetiska dröm som länge levt i Putins sängkammare. Efter misslyckade diplomatiska förhandlingar gick allting väldigt snabbt. Över en natt hade Rysslands president och hans styrkor attackerat ett grannland. Trots att omvärlden var förberedd på det värsta var det många som slogs av hur aggressivt och omfattande angreppet var. Det rörde sig inte om några utbrytarprovinser i öst utan attacken riktades mot hela Ukraina. Gensvaret blev dock därefter och ett stort antal länder slöt upp på ett sällan skådat sätt; omedelbart infördes kraftiga sanktioner från EU och USA och sedan dess har enskilda stater frångått sina vapenlagar och skickat krigsmateriel till Ukraina. Ryssar har också uteslutits från betydande internationella kultur- och idrottssammanhang och de ryska passagerarflygplanen får stå kvar på startbanorna.

Kriget har snart pågått en vecka, men Europa och världen är förändrade. Säkerhetsordningen en annan. Det har talats om att Putin lider nederlag, att motståndet är större än väntat, att den ryska armén lider brist på mat och drivmedel och att de unga soldaterna redan är demoraliserade. Tusentals ryssar har demonstrerat mot aktionen — som inte beskrivs som ett krig där hemma — med arresteringar som följd, och utanför bankerna har människor desperat försökt att ta ut sina besparingar innan de omintetgörs av en fallande rubel. På några dagar har inte bara Ukraina slagits i spillror utan även Ryssland störtdykt ner i sin egen grav. Alla överenskommelser och internationella avtal är brutna, lögnerna ligger som en rökridå mellan Kreml och väst, och ingenting kan längre uteslutas i detta makabra schackspel. För när sanktioner svider och Ukraina backas upp, kommer kärnvapenhot, ett avancerande av ryska trupper med målet att inta Kiev och en upptrappning av militärt våld mot ukrainska städer och civilbefolkning. Historien är inte slut. Det visste Hegel. Det har Fukuyama medgett. Och det blir vi varse nu. Det förflutna är fortfarande framför oss, för att citera Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj.

Jag följer nyhetsrapporteringen. Källorna är bitvis osäkra. Dödstalen, omöjliga att säga någonting om ännu. Vad vi vet säkert är att krig alltid leder till död, att det alltid orsakar förstörelse, förödelse och stagnation under lång tid. Krig är krondefinitionen av det meningslösa våldet. Dess ansikte är kallt, hårt och skoningslöst. Men Putin har bestämt sig, han har odlat sina skäl i år, kanske årtionden. Nu drar han i alla spakar och jag har svårt att se att han skulle ge upp i första taget. Känslan av overklighet sprider sig. Krig i ett närområde. Civila, däribland barn, som står näst på tur att dödas för att skrämma Ukraina till kapitulation. Troligtvis väntar den värsta flyktingkrisen i Europa sedan Andra världskriget. Hur mycket motstånd går att uppbåda? Hur länge står Ukraina emot? Kan det bli en långvarig konflikt med eskalerande dödstal? Vilka länder kan falla på samma sätt om operationen lyckas? Moldavien, oskyddat av NATO och med en ryskunderstödd utbrytarrepublik i sig (Transnistrien)? Finns det hopp om att den ryska sidan inte är stridsbenägen nog, att det faktum att unga ryska män dör i drivor och att landets ekonomi skjuts i sank, få konsekvenser för Putin och hans närmaste? Är en förändring i Ryssland möjlig då?

Ukrainas sak har blivit hela världens angelägenhet.

Själv slipper jag vara på flykt. Jag slipper få min vardag uppriven från rötterna. Jag slipper leva med skräcken inför vad som ska drabba mig och min familj den kommande tiden. Jag slipper ge upp mitt liv för en bräcklig och osäker framtid. Jag slipper falla offer för en maktfullkomlig ledare som struntar i sitt folk, i sitt grannfolk och i all normal anständighet. Men jag är där. Jag påverkas liksom många med mig djupt av det som händer. Och jag tänker på skotthålen i höghusen i Sarajevo. Dem som jag blickade upp mot när jag var där för nästan tio år sedan, tjugo år sedan kriget i Bosnien. Jag tänker på ärren som krig bär med sig även långt efter att de avslutats. Fred är ett tillstånd som vi inte kan vila i, som vi inte längre kan räkna med för våra barn och barnbarn. Men den måste vara målet. För kriget är endast en avgrund, en återvändsgränd.