Varje dag vaknar världen till nya obegripligheter. Inget nytt i historien, inget nytt i samtiden. Och ändå är kriget i Ukraina påtagligare än många andra konflikthärdar. Närheten, det faktum att det är Europa, och att vi närmast kan känna vindarna från kriget blåsa ända hit, och då talar jag inte om flyktingströmmarna eller vår egen oro för en väpnad attack utan att det finns ett band mellan länderna i Europa som inte går att bortse från. Trots våra skilda kulturer delar vi något som blir uppenbart sådana här gånger, något som gör det som händer närvarande för oss på ett särskilt unikt sätt. Närhet föder engagemang, men sätter oss samtidigt på prov. Hur kan vi hjälpa på bästa sätt? Hur hanterar vi den nya situationen så att Putin inte får anledning att skratta oss rätt i ansiktet som under den förra stora migrationskrisen?

Förstasidorna matar oss timme efter timme med krigsrubriker och krigsbilder. Samma tragiska teman, samma tragiska anledningar att fylla spaltmetrarna. Ruiner i aska, fönsterhål som gapar tomma som tandlösa käkar, bilar som förvandlats till skrot längs en parkeringsplats och människokonturer under tjocka filtar. Kriget skapar oigenkännlighet och samtidigt är bilderna tidlösa, alla spår av det som kännetecknar vår tid har suddats ut och kvar finns bara ett grymt evigt upprepande. Fotografiet av två desperata föräldrar som med sitt arton månader gamla barn inlindat i famnen försöker rädda vad som räddas kan är smärtsamt att se. När lögnerna tagit över heter det att gravida kvinnor som lyfts ut på bårar från en förlossningsavdelning som nyligen bombats, är sminkade skådespelerskor och att sjukhuset tömts på människor. Inga medel är för inhumana för att få den ukrainska regimen att kapitulera. Om nätterna vaknar jag flera gånger och ser framför mig vad som inte syns på fotografierna. Någon som ligger under rasmassorna. Ett barn. Någon som har evakuerats från förlossningsklinikens kraftigt nedblodade säng. Den dödade familjen som har saker i ryggsäckarna som den aldrig får packa upp.

Vi kan sucka åt den ryska krigsmaktens taktik, dess felberäkningar och åt soldaternas sviktande motivation. Men frågan är om misslyckandet inte innebär ett längre och mer utdraget lidande? Fördömanden och hånande av insatsen i all ära, men just nu är kriget fullskaligt. Det går långsammare än väntat att inta grannlandet, men avhumaniseringen verkar ha gått desto snabbare. Civila skulle undantas, men nu attackeras inte bara sjukhus, utan förskolor och bostadsområden för fullt. Relationerna mellan Ryssland och Ukraina är för lång tid framöver saboterade. Relationerna mellan Ryssland och västvärlden kommer inte hämta sig på länge. Och Ryssland blir en alltmer sluten, utfryst och isolerad stat. Ett återupplivande av det gamla sovjetiska rike vars grund vilade på kontroll, förföljelse och ekonomisk stagnation, framstår inte längre som ett fiktivt scenario. Femton års fängelse kan vänta den medborgare som uttalar sig negativt om vad som pågår.

Mina egna dagar tillbringas i den framskjutande vårens skugga. Lugnet är slående samtidigt som världen brinner. Soliga dagar, blå himmelsskynken som för tankarna till ukrainska flaggans knallblåa och kanariegula fält. Flaggorna vajar nu lite varstans. Jag plockar, städar, fixar och tar hand om barn. Luften är frisk under barnvagnspromenaderna och de flamingorosa skymningarna lägger sig över stadens hustak, broar och järnvägsräls. En kopp te och en smörig croissant på ett nyöppnat kafé där jag läser några sidor medan mina föräldrar passar dottern, är välbehövligt. Den lilla vardagen måste levas, krig eller inte. Jag gläds dock åt de krispiga eftermiddagarnas långsamma övergång i kväll, att skymningarna är som vackrast på vårkanten och att det finns saker i den nära framtiden att vara tacksam över, att se fram emot. Men om senkvällarna när jag borstar tänderna och tittar ut genom vardagsrumsfönstret mot kyrkans kompakta stenvägg och de tända lägenheterna mitt emot, är det ändå som om platsens existens inte är lika självklar längre. Som om ingen plats är ohotad, som om vanvettig förstörelse och ödeläggelse kan ske överallt. När som helst. Det är en del av mänskligheten att förinta, att skapa kaos och låta irrationella krafter styra. Så länge motkrafterna finns går vi säkra, men även de hotas när det besinningslösa våldet breder ut sig och det kan gå snabbt.

Miljontals människor ställs nu inför en ny tillvaro. Jag tänker så klart på de flyende ukrainarna, liksom de som är kvar och tvingas utstå nya bombdåd och beskjutningar, men också på ryssarna som lämnar ett land i förfall, som inte vill vara en del av en despots till synes desorienterade irrfärder eller se på när en ny järnridå rullas ner. Bakom helghimlens skira molnslöja öppnar sig blåa rymder samtidigt som gatorna fylls av vitt, blekt ljus. Jag känner dammet virvla i näsborrarna och jorden resa sig ur tjälen. Vintern kanske är över för den här gången.