När jag ligger vaken om nätterna — vilket händer ett par gånger i månaden — brukar impulsen vara att gå upp, läsa en stund och sedan skriva. Enda ljusstrimman kommer från datorns batteriknapp och glappet mellan gardinremsorna i sovrummet. Det är tyst och varken varmt eller kallt i rummet. Det finns inga krav i stunden, inga distraktioner att hänge sig åt, ingenting som gör anspråk på uppmärksamheten. Möjligheterna är stora när allt annat sover.

Min tid är numera en bristvara och en oändlig tillgång samtidigt. När sömnlösheten kryper sig på ser jag det därför som en skyldighet att inte beklaga mig, att skjuta besvikelsen över utebliven vila åt sidan och göra det bästa av situationen. Det kan låta hurtfriskt, en smula tillkämpat positivt, som om sömnen inte var vår främsta källa till återhämtning. Men de tidiga morgonstunderna har under nästan två års tid varit de enda sammanhängande tillfällena jag fått till intellektuellt arbete. Och kanske längtar min hjärna efter dessa timmar av ensamhet, den som jag tidigare fruktade och som fick det att riva och slita i mitt inre. För det är just för att dagarna sedan fylls av min dotters och min fästmans närvaro som tillsammans med skrivandet och skapandet är kärnan, min tillvaros epicentrum, som jag njuter av ensamheten mer än någonsin. Kärleken till familjen och de närmaste är — föga förvånande — det som ger konturer, färg och innehåll åt livet. Men ja, utan den egna rösten, som kanske inte hörs lika högt nu, men som absolut inte klingat av, vore det som om en pusselbit saknades. Tillsammans skapar delarna en vacker helhet.

Och om lidandet förr handlade om att utstå sitt eget sällskap för länge och samtidigt vara fullständigt absorberad av sig själv, är förskjutningen från det egna jaget till en annan individ vad som numera ger det egna jaget harmoni. Detta tvingas träda tillbaka, kan inte längre intill leda utgjuta sig över sina små problem eller gå upp i sina spinnande ångestvirvlar. Det har rundats av, blivit mer ödmjukt, tåligare och starkare. Det har vuxit och mognat. För föräldrajaget prövas ständigt, det lakas ur på energi, fylls sedan på, men hamnar bitvis i den tillfälliga sinnesutmattning, sjukdomsodyssé och totala apati som livet med småbarn för med sig. Och det kan inte fly. Det kan inte lägga sig under täcket, trycka handflatorna mot pannan och vägra gå utanför dörren för det måste ställa fram frukosten, byta kissblöjan och se till att barnet får på sig kläder. Kärleken som orubbligt spirar mitt i allt är dessutom av sådan kraft, av sådan kaliber att den överskuggar stressen och pressen som stundtals sköljer över en. För i vulkanens djup infinner sig plötsligt lugnet, tillfredsställelsen och tacksamheten.

Och kanske är förutsättningarna för det fria arbetet aldrig ideala, familj eller ej. Som när Virginia Woolf kommenterar i Ett eget rum att Jane Austen aldrig kunde gå undan för att skriva utan satt med den rörelse som pågick runt omkring henne, så koncentrerad som det gick att vara och försökte få ihop sina manuskript som hon dessutom dolde för omgivningen. För trots att 1800-talets skrivande kvinna på allvar började få fäste, och trots att hon var den främsta konsumenten av romankonst som då stod lågt i kurs, kunde hon i egenskap av författare inte ägna sig fullt ut åt verksamheten. Hon saknade ett eget rum med lås och hon saknade egna ekonomiska medel. Hon levde med idealet att det var bättre för henne att gå in i köket och baka en kaka än att uttrycka sig på papper. Och skulle hon mot all förmodan trotsa tiden var en säkrare väg till publicering att välja en manlig pseudonym (George Eliot). Men Woolf påpekar även att världen likt den aldrig bett om dessa kvinnors röster, heller aldrig bad om en Flaubert eller en Shakespeare, men att deras begåvningar var så stora att de sprängde allt motstånd och tvivel som hade kunnat hindra dem. Skrivande är och har alltid varit behängt med begränsningar. Men det är klart att frågan kvarstår hur många av dessa medel- och övre medelklasskvinnor (för det var en klassfråga vilka som hade möjlighet att överväga ett konstnärligt spår) hade kunnat bli stora författare om inte endast skrivbordslådan varit deras adressat. Vad hade hänt om de hade visat sina ark för världen och inte skämts över vad de höll på med? Om de uppmuntrats och blivit sporrade i stället för mötta med skepsis? Och om föreställningen att det endast var männen som kunde offra allt på konstens altare och att kvinnornas egentliga plats var någon annanstans inte hade varit den rådande?

Ett tecken på ett samhälles välstånd kan sammanfattas i att man går från en tid av nedgång i födelsetal — Woolf uppmanar själv kvinnor i 1920-talets England att skaffa två eller tre barn och inte tio i sina slutord i Ett eget rum — till en liten uppgång i födslar då samhället anser sig kunna erbjuda så mycket stöd att kombinationen yrkes- och familjeliv är möjlig. I dagens Sverige förväntas en kvinna inte välja det ena eller det andra utan om hon vill kan hon få båda: karriär och flera barn. I länder som Italien och Ungern är fertiliteten däremot rekordartat låg för att valet måste göras — barn eller yrkesliv? — och för att kvinnorna i allt högre utsträckning då väljer det sistnämnda. Den svenska vägen har hyllats som föredömligt jämställd, som den väg som givit hälften av befolkningen tillgång till arbetsmarknaden samtidigt som mödraskapet inte slängts på sophögen. Win, win, eller? Förvisso. Men det har också inneburit att man räknar med att ett hushåll ska ha två heltidslöner, två heltidsarbetande, något som avspeglar sig i livsstil med skenande bopriser och ökad konsumtion, framför allt i storstadsregionerna som följd. För som en förskolerektor sa: — Det är viktigare att skramla ihop till en julresa till Maldiverna än att hämta sina barn tidigt på förskolan. Att vilja arbeta mindre, att vara hemma mer med sina barn är varken lönsamt för samhället eller för individen. Men det går alltid att hänvisa till att det skulle vara mer jämställt. När jag har mina stunder vid datorn i hopp om att få min masteruppsats i litteraturvetenskap färdig, måste jag räkna med att jag ständigt avbryts, att jag tvingas göra allt i myrsteg och att jag ofta är för trött för att göra någonting alls. Lösningen: att lämna bort mitt barn.

Men så var det just det.

Besök på en Stockholmsförskola. Mars 2022. Gråt. Ständig gråt. Längtande barn. Ledsna barn. Mungipor nere. Är hon där sjuk? Föräldrar som tvingas komma och hämta. Personal som gör sitt bästa, som anstränger sig, men som inte räcker till, som måste ta hand om flickan där som bara vill hem. De andra — de som inte hulkar — hamnar i skymundan. Disharmoni i rummet, höga ljud, ett pågående kaos. Det är svårt att få överblick. En sorts daglig förvaring som det bara är att acceptera. Boräntor och skidsemestrar bockas av, men man skippar after work. Social konsensus: — This is how we do it in Sweden. De minsta kräver resurser. Resurser som inte finns. Välfärdsstaten tycks ha missat något, är inte så generös som den verkar. Dilemmat, tydligt. För allt har ett pris. Brist på nattsömn, pengar, självförverkligande eller tid med sitt barn. Illusionen sprack när jag själv hamnade där. Orden i all ära, men det finns någonting större och viktigare utanför mig själv nu. Någon som inte klarar sig utan mig. Som gör det till min plikt att sätta henne främst. Men jag vill inte tystna, jag vill hellre att orden ska jäsa, mycket hellre än kakan i ugnen. Styrkan finns inbakad i en ny livserfarenhet. Det kommer visa sig tids nog. I’d rather be a late blooming autumn flower than a fragile rosebud turning up in snowy April.