En vårdag när solen står lågt och Rörstrandsgatan är milt mandarinfärgad liksom avslagen i sin släpande eftermiddagspuls, beger vi oss till det senaste tillskottet av glassbarer på den välfrekventerade gaturemsan av grillkrogar, bagerier och tapasbarer. Remsan vars liv särskilt spricker upp såhär års och kommande månader när ett hav av parasoller spänns ut under blåfrisk Karlbergshimmel. När bröstande bringor, semikorta jeanskjolar, kvittrande ungdomsröster och rödbrusiga medelålderskinder samsas som om det vore en strada i Palma de Mallorca. När det kommer matos från osynliga ugnar och spisfläktar pyr ut rök som letar sig ut bland gatstenarna, när det skålas i plastglas och klirras mellan sällskapen och klackar och bara ben vilar mot trädäcksspjälor. När det rinner gyllenbrunt skum ur glasen och ger intäkter åt ställena där nästa beställning kan vara en flottig högrevsburgare på en fyrkantig tallrik som självsäkert bärs ut av en rask kypare som räknar dricksen. När skrävlet fortsätter upp för husfasaderna (jag undrar vad grannarna tycker) och storstadens otillgängliga, sobra svalhet fått lämna utrymme för folkfest, fylla och syrad gemenskap.

Men detta är eftermiddagen innan allt börjar, innan uteserveringarna uppmanar till uppehälle och parasollen fälls ut, och jag stegar in i hålet i väggen som påminner om ett tyskt Eiscafé fast det är italienskt. Två tjejer i tidiga tjugoårsåldern begär att få smaka på allt vad glassbaren har att erbjuda, länge sugandes på genomskinliga plastskedar, obekymrade om den kö som växer bakom deras ryggtavlor. Min kropp: senfärdig och smärtande i höft och ryggslut. Smärtor som genererar sug efter sötma och grädde, efter den lena fylliga smaken av perfekt gjord glass, inte för söt, inte för hård, isig eller rinnig, färsk som just denna glass är. Den skäggprydde mannen, ståendes bredvid kollegan som förser tjejerna med smaker, ser ut att kunna somna när som helst eller kanske vet han inte om ifall han är sovande eller vaken. Jag frågar honom om han tar beställningar och han blinkar till, som om han väcktes av att någon knackade honom på axeln och snart börjar han skopa ur byttorna, arrangera glassen som jag beställt utan konstigheter, trycker ner en sked i den. Under tiden tycks tjejerna framför mig ha vuxit fast i golvet, inte avancerat det minsta utan med ett kroppsspråk som säger att de skulle kunna stå här till stängning har de endast blickar för varandra och sig själva. Jag får sträcka mig för att nå glassen som skäggmannen ställt på disken och vips ligger bägaren upp och ner framför mina fötter. Körsbärssylt och smält chokladkross sipprar utmed glasdisken. Jag plockar upp bägaren, mannen som betjänat mig frågar om den är okej? Något som liknar katthår, men som är damm och grus har omslutit de tillplattade kulorna. Medan jag inväntar den nya proceduren får jag känslan att vi alla — mannen bakom disken, tjejerna och jag — är del i samma avmätta ultrarapidföreställning. Bägaren lirkas ur sin pelare och skopandet sker identiskt med förra gången, skeden sticks ner på samma sätt. Utanför undrar fästmannen vad som pågår. Jag beställer kaffet han önskar och när jag kommer ut, skakar jag av mig irritationen samtidigt som jag räcker honom pappersmuggen vars innehåll visar sig vara alldeles för kallt.

Vi slår oss ner på en stenavsats som skjuter ut från en tandakut. Sträcker ut benen och låter dem omslutas av solen, låter våra ansikten vila i det behagfulla ljuset. Delar på glassen som är len och lagom söt och krämig, men som jag äter med viss frenesi och därigenom går miste om en dimension av njutningen; den som ligger i det långsamma intagandet, i kännandet av smakerna, i fördjupandet av vad man stoppar i sig. En följd av stress. Jag vet att mitt blodsocker ska mätas dagen därpå.

Men trots glupskheten och värken i kroppen och alla tankar som far och flyger slungas jag tillbaka till stunden genom samtalet med den som jag älskar. Jag blir lugn av att känna hur orden böljar mellan oss, hur alla öppningar i konversationen leder framåt och åt olika håll, hur det aldrig stannar, aldrig heller någonsin gjort och att denna välsignelse av förståelse och samhörighet som fortsätter, år efter år är ytterst ovanlig. Jag fylls av sansad glädje, en sorts dämpad upprymdhet och tacksamhet att han är där, att han sitter bredvid mig på denna smala avsats som märkligt nog inte gör kroppsvärken sämre. Jag fylls av att han trots sitt ljumma kaffe — han blir lika besviken som jag över en misslyckad beställning — sitter kvar, lever, skiner upp detta slut, denna sista glimt av staden med sin närvaro. Han, min själsfrände.

För snart återstår bara att göra som de andra föräldrarna. Dra barnvagnen upp för backkrönet, sedan vagga de trädkantade trottoarerna hemåt, genom stenstad och tjusiga grindar och trädgårdstäppor, inhandla och planera den gemensamma middagen. Tillbringa en stund framför ett barnprogram, halvt tittandes. Låta kvällen sänka sig som en skugghimmel som behöver förändring. Låta tröttheten göra sinnet lojt och tankarna måttfullt meningslösa för att så småningom lägga sig under täcket, i svetten, i de tunga andetagen, i bultandet inifrån som utgör formandet av en ny kropp, en ny existens. Jag kan fortfarande inte ta in det. Gestalten intill mig är lika mycket obegriplig vetenskap som en svårintaglig gudomlig skänk.