En eftermiddag i juni kan jag inte tänka på något annat än att alla jag ser på stan är dödliga samt att deras dödlighet strålar mot mig i form av sårbarhet inför detta faktum. Jag räknar vår mänskliga samhörighet utifrån denna premiss: att vi disponerar en tid här på jorden till att göra samma saker i några decennier för att sedan tacka för oss och lämna över till andra som ska göra samma saker under en motsvarande tid. Trots våra olikheter delar vi detta absurda öde. Trots motstånd måste vi svälja den svårintagliga idén om att världen fanns innan vi rann ur våra mödrars sköten och att den kommer finnas när vi en dag ligger i graven. Men likt vi aldrig var en del av världen innan vi föddes, kommer vi aldrig att vara en del av den då. Och tiden som är vårt liv är inbakad i föreställningen om den underliggande förutsättningen för livet — den egna döden — och den gör ögonblicket angeläget, men också tragiskt.

Jag ser på mina barn och ser min egen dödlighet i dem. Ser att jag en dag kommer lämna dem och att det är i sin ordning eftersom motsatsen är än mer skrämmande, att de skulle lämna mig.