# Jag känner inte igen skriket. Hon har ljuvlig färg och mycket hår. Påminner om en igelkott. Eller kanske en utter med slickade bruna testar mot skallbenet.

# Hudens doft och munrörelsen vid hungerkänslor. Allt är bekant. Likaså lustgasens förmåga att framkalla berusning. Stötvisa lyckopirr. Hon är en smula främmande och lätt att älska. En omedelbar källa till nyfikenhet.

# Tulpaner mot snögrå betong. En stolt mamma rullar vagn. En stolt mamma går backen upp mot sjukhuset. Mamman inbillar sig att alla ser hennes lycka och smittas av den. Intagande, stark kvinnlighet. Ohotad, harmonisk.

# Jag kan inte skilja på om det är ett flygplan eller en fågel som flyger över Ringvägen. Tempot kring Södra station är lugnt. Vad är det för veckodag? Tisdag?

# Smärta är ett bristfälligt ord. Tystnaden dominerar. Hon faller och faller lite till. Försvinner in i sig själv och överger orden, de bristfälliga. Väldiga konvulsioner. En Östersjöstorm. Andas in i plasthöljet och stå ut!

# Elva minuter känns som elva timmar. Med slemmet glider barnet ut. Jag skakar inför mötet med henne. Vem är hon?

# Hon suger fint. Jag försöker förstå hur kroppsdelarna — så perfekta — kan ha bildats inuti mig. Hon var osynlig fram tills nu. Hennes existens är outgrundlig. Den kan inte ha med mig att göra.

# Jag vet inget om henne, men jag tycker att hon liknar en mycket gammal människa med rynkor, veck och ett stort sömnbehov.

# Ett lilafärgat kort där det står kön, vikt och längd samt namnet på barnmorskorna läggs på förlossningsbädden. Det är mulet utanför de uppdragna persiennerna och vi äter smörgåsar under svensk flagga. Jag blir skjutsad i rullstol genom flagnande kulvertar. Årstaviken sänker sin breda kam nedanför bb-hotellet. Rummet har säng och skrivbord. Samma panoramautsikt som sist, men annat rum, tjusigare och reserverat för andragångsföräldrar där förlossningen gått bra. Toner i brunt. Glitter på vågkammarna och en pigg, ungdomlig grönska. Båtar som glider förbi som vikta pappersbitar. Punkthus som för tankarna till glasspinnar. Allt är sig likt och ändå inte. Jag ser knappt några andra nyförlösta, men på en tavla på förlossningen satt redan färgglada nålar på dagens datum när vi lämnade avdelningen.

# Hemma. Magen vittnar om en nio månaders expansion. Höfterna är som skarpa landsvägskurvor. Jag börjar så smått att träna. Danssteg i vardagsrummet. Kroppens poesi som Baudelaire kallade det.

# Kärleken byggs, sväller, exploderar. Där emellan: trötthet på gränsen till utmattning. Två barn som slukar all tid.

# På natten är jag tacksam och samtidigt lite rädd. Hon ger ifrån sig läten. Hon låter som en gris, duva eller grävling. Jag blir lika lättad varje gång jag ser att hon lever, andas utanför mig.

# Gult bajs. Blöjor i väldiga mängder. Tunga plastkassar för sju kronor styck. Kräk, genomskinligt som snor.

# Jag tittar på henne när jag ammar henne. Mörkblå mandelformade ögon, små öron, uppnäsa, amorbåge och en framskjuten panna. Ivern med vilken hon äter. Kluckandet. Vätskan i mungiporna.

# Nätterna: upphackade. Finfördelade på drömmar, amning, vaggande och byte av sovplats. Toalettbesök, blöjbyten. Tröttheten släpper oftast under dagen. Kaffet och träningen hjälper. Jag sövs av mjölken som rinner ner i hennes hals. Hon doftar sött ur munnen. Mjölken stöts upp som den rinnande, vitaktiga vätska den är, men som av någon anledning blir knallgul när man pumpar ut i flaska och lägger den i en frys.

# Försöker hålla hemmet rent. Såpar golv, dammsuger lister, byter blomvatten, lakan. Arrangerar sovrummet så att det liknar en barnkammare. Lägger ut fällar och mjuka mattor. Bullar upp med kuddar. Babynästen och gosedjur. Rena kläder som jag får återanvända i en låda. Dockor som väller ut ur en korg. Barnprogram som är klämkäcka på datorn.

# Morgonstunderna är välsignelsens stunder. Hennes ögon öppnar sig mer för varje dag. Leendet ska snart landa på hennes läppar. Återhämtningen, ett faktum.

# Det är min äldstas födelsedag. Jag äter två sorters tårtor och intar middagen på golvet i sovrummet. Värkarna pulserar och jag viker mig dubbelt, minns kraften med vilken kroppen tas i besittning, minns hur mycket den skrämde mig sist, hur det hela förvandlades till ett helveteslopp som jag antog med skräckblandad förtjusning. I taxin på väg till sjukhuset simmar stan i ett uppsluppet fredagsljus. Människor strömmar ut och in från krogar. Brus och blåa och röda ljuskäglor studsar mot gathörnen i en begynnande kvällsatmosfär. Flytande massor med helt andra mål för kvällen. Jag bär en lång, småblommig klänning och håller fästmannens hand i baksätet på bilen. Taxichauffören önskar oss ett friskt barn innan vi betalar. Vi blir stående en stund utanför sjukhusentrén där man är tvungen att ringa på en porttelefon. Sedan går vi genom nedsläckta korridorer och tar en hiss upp ett par våningsplan med en förväntan som stiger. Vi hänvisas ett rum med ett fotografi på en märklig bebis som ska vara blickfånget under många timmar. Det känns som att vara i en tunnel av plast och gummi. Förlängd skymning och en natt av slummer, kontroller och ett så lugnt, odramatiskt framåtskridande att jag aldrig hinner bygga upp oron som grott i mig ett tag. Jag tackar och tar emot all slags bedövning. Snart når dagsljuset sjukhusväggarna och kritvita, kompakta moln täpper igen himmelen. Värkarna stegras med medicinsk hjälp och trycket ökar. Men trots likheterna vet jag att det kommer bli annorlunda den här gången. För när svedan inte vet några gränser och när trycket är så stort att ögonen är redo ploppa ut liksom alla blodkärl i ansiktet är redo brista, är jag bara glimtvis tillbaka i den klaustrofobiska, panikartade känslan från förra gången. Resten är förvissning om att det kommer gå bra … Barnmorskan som varit en ängel går av sitt skift. Min dotter, mitt andra barn, ligger ovanpå mig och verkar trivas.