”Jag har hört av mig till kommunen. Det bor ju fullt av barnfamiljer här. Och ingen lekplats.”

Mamman har håret uppsatt i en slarvig knut som hon gärna tar i, drar lite i, bollar mellan händerna som en snöboll. Håret vågar sig i bruna virvlar. Benen är långa och bara och hon stryker dem med fingertopparna när hon inte leker med hårknuten. En tatuering blottar sig på undersidan av höger arm och lösa lediga tyger faller i sjok utmed sidan.

”Hjärtat, nu ska vi gå. Vi ska hem och packa. Pappa väntar på oss.” Dottern har ritat en hage med kritor i pastell som fäster på stenen och sköljs bort av regn den dagen det kommer. Hagen är stor och ovanpå den syns en enhörning. ”Unicorn”, säger flickan som har sin mammas hasselnötslockar och benägenhet till solbränna. Ögonen sitter däremot tätare och är relativt sett mindre på dottern. Runt om dem är husen nybyggda. Det imaginära byggdammet viner som en osynlig sandstorm. Vinröda fasader i nytegel, stora, fyrkantiga aluminiumbalkonger och grusvägar som inte asfalterats än. Lokaler som knappt hunnit fyllas av verksamheter. Rutnätsarkitektur.

Några pojkar sparkar en badboll mellan sig.

Mamman suckar och säger: ”Kom nu, hjärtat, vi lämnar kritorna här så andra barn kan leka med dem medan vi är borta.” Flickan kramar asken med de tjocka kritorna. ”Så lägg ifrån dig de där nu! Vi måste gå, vi ska packa och sen åka iväg.” Flickan som satt sig bredvid mamman, sträcker ut benen och håller kritbunken ännu tätare mot kroppen. Lockarna trillar ner i ansiktet, blicken är sådär tom som den kan bli på små barn och mamman vänder sig till mig: ”Bor ni också här?” ”Nej, vi är bara på besök.” Vi presenterar oss, jag frågar om flickans ålder. Samtalet fortsätter om allt och inget. Det är mest hon som pratar. Jag hör min stela röst som kontrast till hennes yviga skånska. Hon gestikulerar när hon talar, det finns en utstrålning där, hon märks och syns.

”Jag hämtade tidigare på förskolan idag. Hade varit på anställningsintervju och tänkte: det passar ju bra. Men nu blir det lite semester.” Jag hinner tänka: Kanarieöarna, kanske Grekland eller Mallorca. ”Hjärtat, vi måste gå upp nu och packa det sista. Vi ska åka iväg sen. Pappa kommer förbi och ska inte behöva vänta.” Jag kan höra mig själv i henne. Höra hennes uppmaningar som är en förälders uppmaningar till ett litet barn. ”Så ni bor inte ihop?” ”Nej, nej, vi skilde oss för två år sen. Men vi är jättebra vänner. Vi ska semestra ihop.” ”Jaha, vad trevligt! Var då?” ”Det blir en tur till norra Skåne. Jag har en väninna som har ett hus där. Mitt i skogen. Hon älskar sällskap så vi får stanna hur länge vi vill.” Flickan fortsätter att krama asken med kritorna. ”Och så idag på förskolan sa de att hennes pappa hade sagt att gummistövlarna var fel storlek och skyllt på mig och då hade personalen sagt att man inte accepterar att föräldrar som är skilda pratar skit om varandra. Ja, du fattar, om det elakaste han kan säga är att mamma köpt för stora gummistövlar, är det inte särskilt illa.” De kanske bråkar mindre än gifta par på semester, hinner jag tänka. Hon skrattar högt. Ibland kisar hon, som om solen, dold bakom en rejäl bädd av moln men samtidigt påtaglig, gav henne anledning att skydda sig. Liksom hon skyddar sig med orden, med de stora gesterna, med förmaningarna till flickan.

Snart ska de försvinna, två människor som jag sannolikt aldrig kommer se igen. Möten som de flesta möten suddas ut och dunstar bort i minnet som betydelselösa ögonblick. Stunder som drunknar i vardagens myller av liknande perifera och för oss inte särskilt definierande händelser om vi inte anstränger oss för att minnas dem eller skriver ner dem. Men varför ska vi göra det? De saknar ett upplevelse- eller för oss ett särskilt personligt angeläget värde. De är bara ett av alla spretiga korn som representerar ett liv. Ett vagt kritstreck i vår repetitiva vardag. En brygga till nästa ögonblick som i avsaknad av anspråk på storslagenhet, borde glömmas bort. Men i stället ger vi dem vikt, storslagenhet och betydelsefullhet genom minnet. Vi höjer dem ur trivialitetens träsk, återskapar dem och försöker förstå varför just dessa livsögonblick skulle få fäste. Om det är slump eller någonting annat, något avsiktligt, något som gör dem viktigare än vad vi först trott.

Jag lämnar Malmö minuter senare och två blöjbyten efter att vi skilts åt. Grönvita skyltar tar oss ut på motorvägen till regnet som i blygsamma ränder snabbt sköljs bort av Volvons vippande vindrutetorkare. På ett tåg norrut sitter en mamma, pappa och en dotter. De ser ett snarlikt landskap och kanske träffas de också av molnens tårar. Deras första semesterdag.