I mitt första romanförsök var det en scen i början då huvudpersonen går ut och äter middag ensam. Jag föreställde mig hans val av restaurang som Lydmar Hotel och tidpunkten, början av september när Stockholmsluften är sådär mättad och dov med dofter av klart vatten och rostat järn. Tidpunkten då Mälaren kluckar alldeles ljuvligt och vispar upp en hel sommars ansamling av drömmar och nostalgi. En föraning om hösten, men innan allt begravs varför samma melankoli som finns i blomningsluften infinner sig. Veckorna när temperaturen har svårt att bestämma sig och vi står med ena foten i värmeböljor och brittväder och andra i jorden och kvällsmörkret.

Huvudpersonen som är bekant med hotellets bartender, beställer en toast Skagen till förrätt och gör en kortare reflektion kring hur balansen mellan röran av räkor, rom och majonnäs och brynt, stekt vitt bröd så ofta fallerar, hur det blir för mycket eller för lite av det ena eller det andra. En reflektion som den ensamätande har tid med eftersom ett måltidssällskap ställer krav på närvaro och gensvar; ett uppmärksamhetsskifte från mat till människa där enkla konstateranden som ”det var gott” eller ”det var sådär” kan ingå, men där en utförligare analys av maten tycks överflödig. Vi har alla sett sällskapen som uppslukade av varandra till och med glömmer att äta. Efter att ha bett om några extra skivor formfranskebröd i nätt skurna trekanter staplade mot varandra i en flätad korg, växlar fokus hos huvudpersonen till paret intill. En man och en kvinna i övre medelåldern. De ser sig omkring med blaserad blick, undviker att titta på varandra, säger inte ett knyst. De är där för att de råkar vara i Stockholm denna kväll, troligtvis är de gäster på hotellet. Klädseln är dock oklanderlig och det yttre vittnar om viss ansträngning. Han i nystruken, kortärmad skjorta, vattenkammad tunn snedbena och rakvatten som doftar på flera meters avstånd. Hon i ljus vid linneklänning och en halslinning täckt av bijouterier. Kvinnan blänger på mannen samtidigt som hon duttar servetten nervöst i mungipan. Hans pupiller glittrar till av vad som bäst kan beskrivas som förakt. När de har betalat notan skyndar han att resa sig och stoppa plånboken i bakfickan, lunkar sedan mot utgången som om han behövde frisk luft. Hon sitter kvar en stund med mobiltelefonen framför sig innan hon ställer sig upp och placerar handen för munnen för att kväva en hostning. Hennes hållning är aningen böjd när hon saxar mellan borden, mot hissarna som leder upp till hotellrummen.

Dessa par finns på riktigt. De sitter på restauranger och caféer där de beställer in sött och salt och fyller sina glas med rushaltiga drycker. De har en historia, men inget att dela. De tillbringar semestern ihop, men längtar tillbaka till jobbet. De minns bröllopsdagen, men har slutat fira den. Ovanorna hos den andre mynnar regelbundet ut i bittra aggressioner som uttrycks i ömsesidiga glåpord, kritik och nedlåtenhet. Samvaron är ett kvalmigt bad av leda och energilöshet. Och medvetet eller ej, blottar de sin brist på samhörighet genom att ägna omgivningen större intresse än varandra för deras blickar dras aldrig mot den andre annat än i anfall av småsinthet. Ibland räddas de av att något händer i det närmaste synfältet, som ett flygplan som dånar ovanför huvudena på dem, och ger upphov till en kommentar eller två. Allt innan tystnaden återigen infinner sig.

På en stekhet terass framför ett stort torg i Ystad, gör min fästman mig påmind om ett sådant par, men utan det så förhatliga föraktet osandes runt sig. Tystnaden är en tjock, osynlig vägg mellan deras kroppar. Det sägs något först när en bil som spelar hög musik kör förbi, men kommentaren förmår inte sätta igång associationer hos de två. Att jag inte lägger märke till dem, har nog att göra med den glänsande salladen som vi precis fått in och det lätta illamående som solens brännande strålar framkallar. Liksom alla ljud som blandas: bromsande bilar, tjoande barn, tutande bussar, gasande motorcyklar och fontänens brus på torget. Men det slår mig plötsligt att vi, paret och jag, delar något i vår bomullsindränkta mentala avskärmning. Jag: inne i mig själv, inne i mina simpla tankar om hur maten smakar och de bredvid mig, i sin gemensamma dvala, sin kokong där inget når dem, där inga sociala normer om trivsel och spiritualitet råder. Dessa par är mänskliga och på många sätt befriande i sin ovilja att framstå som bättre, lyckligare och mer kärleksfulla än de är. Fasaderna är sedan länge raserade och kraven kullkastade. De har slutat låtsas. I den stela synkroniserade tystnaden är de sig själva.