Stockrosorna vajar mot fönsterrutorna som sega pekpinnar med klockformade blommor i oxblodsrött, skärt och skirt gult utstickandes från de sträva stjälkarna. Varje gång tror jag att det är en människa som närmar sig. Jag tror mig se det oväntade besöket eller familjemedlemmen som kommit hem från matbutiken eller turen till stranden. En dag stod en kille utanför sovrumsfönstret och fotograferade sin flickvän som glatt poserade mellan de högresta växterna. Det är något med blommor på styltor som kikar in i ens intima rum.

Vi har varit här en tid nu och sett allt från gängliga prästkragar till knallröda klängrosor spricka ut i full blom för att sedan vissna, bli hängiga och lämna över stafettpinnen till andra blommor. Någonstans i mitten av sommaren tar grönskan alltmer överhanden när de vakna knopparnas slummer och den mest spirande blomningstiden är över. Fälten som omgärdar den lilla fiskebyn där vi tillbringat veckor, går från rapsgulepigga till att likna en afrikansk savann när skördetiden tar vid. Havet med dess lockande djup, horisonter och stålblågrå hinna har dock inte följt sin vanliga bana och blivit varmare. I går under promenaden med äldsta dottern uppmätte temperaturen till åtta grader. Jag ser tunna dunjackor på grusvägarna och människor som undrar om det ska gå att bada någonting mer på semestern.

Personligen märker jag knappt att dagarna går. Kvällarna blir långsamt mörkare, ljuset varmare på eftermiddagarna, ett lugn seglar in under mina fötter. Barnen och deras behov ritar tillvarons linjer. Jag följer dem, sätter mig själv åt sidan, det är något med att tillgodose små barn som gör en ömsom mycket lycklig, ömsom helt dränerad. Utmattningen som inte nödvändigtvis är trötthet lägger sig som ett sprött cellofan runt en. Men njutningen finns också i det smått letargiska — i Sisyfosarbetet av tvätt, disk, städning. Hushållsarbete kort och gott. Regelbundet ska babyn ammas och då blir utflykten till caféet där det inhandlas rykande färska kanelsnäckor och kaffe, en utflykt som är tillräcklig för småbarnsföräldern med alla händer upptagna. Jag konstaterar att sandstranden ett par kilometer bort — kanske Sveriges vackraste med Bahamaslen sand — har blivit en exotisk plats för turister den här sommaren. Faktum är att jag inte ens sänkt ner mina bleka tår i havet. Men det är okej. Här, i huset med sina kalkstensväggar och sina vida rutor mot stockrosor och strädden, tillsammans med de närmaste, familjen, känner jag att livet gärna får ha sin gång. Jag må behöva horisonterna för att blicka bort mot andra världar ibland, men den egna världen som jag skapat och som existerar tätt intill är vad jag närs av, vad som får mitt hjärta att slå. Jag måste inte åka någonstans. Jag måste inte åt de stora berättelserna. Vardagen har förflyttats, men är så gott som den samma, bara lite mer saltindränkt, lite mer naturnära och ännu lite småskaligare här än i stan. Och jag tror jag uppskattar platsens skönhet mer sedan min egen lilla familj fick möjlighet att sammansmälta med den. Byn med småbåtshamnen, kapellet och de gamla knotiga fiskehusen ringlandes utmed kustlinjen liksom den skaldjursdoftande luften som slukar gödsellukten från bondgårdarna uppe på fälten.

Jag betraktar hortensiabusken på hustrappan. Busken som med sina stora, bulliga, violetta kransar hade fått vilken blomsterhandlare som helst att spärra upp ögonen. Barnen sover. Jag kan skriva de här raderna. Deras leenden, hud och närvaro lever i mig. Men jag får lov att andas ut några minuter.

Ljuva julitider! Jag kommer leva på er ett tag.