Saker som slår mig tillbaka i stadsdelen där jag bor: byggena med cementblandare, lyftkranar, avspärrningar, slammer och sandstormsliknande moln, slåttermaskinerna till barnvagnar som ser hemmahörande ut i byggfickorna, arkeologiska urgröpningar i asfalten, högresta husfasader som byggena kontinuerligt underhåller med ny puts och nya fönster, fläktandet som bara ibland släpps igenom de stenbeklädda gatukorridorerna, slåttermaskinföräldrarna som tycks oändligt upptagna av sig själva och sin egen framkomlighet, det goda, perfekt tempererade kaffet som serveras på något av de ansedda kaféerna, undvikandet av blickar från medmänniskor där karriärism och Teslaängslighet sipprar ur varje por, laptophav på de ansedda kaféerna, svarta nederdelar och vita överdelar, fyrkantiga becksvarta solglasögon på relativt unga bostadsrättsinnehavare som flyttat köket till hallen, lunchande tjänstemän med passerkort i rem runt halsen och grälla färger i Vanadisrondellen, lekparksytor som det går att steka ägg på och träd som rostar, men ett behagligt tempo när augustihettan lamslår och kanske skymtar jag rödblanka kräftklor på Tennstopets tallrikar (eller så önskar jag det).