Klockan på spisen visar 04.04. Mörkret väller in genom husets genomskinliga gluggar. Om en halvtimme har natten övergått i morgon. Jag uppskattar att nätterna börjar tidigare och slutar senare. Fram till höstdagjämningen brukar balansen vara okej, sedan tar mörkret sakta över och blir till en del av dagen.

Det är ovant att inte vakna till badrumsfläkten som går på högvarv eller den kompakta och syrefattiga hetta som legat som en tung, klistrig filt över en de senaste dagarna. En sorts panikkänsla över att det inte går att svalka sig, över det bristfälliga fläktandet och kanske att träden verkar må så dåligt med sina snustorra, spröda och rostfärgade löv. Likaså att de allra minsta liksom de äldre ständigt verkar vara på gränsen till uttorkning. Jag vet från tidigare år att augusti kan vara såhär, stekhet, obönhörlig i sina högtryck som tycks stanna allt längre. Rubrikerna under sommaren handlar mer och mer om extrem hetta, om värmeböljor på 40 grader i länder som vanligtvis sällan har temperaturer över 30 och om hur floder (Loire) torkar ut. På morgonnyheterna häromdagen gjorde de sig lustiga över fenomenet genom att presentera ett inslag där Sveriges fulaste gräsmatta utsetts — på Gotland. Vattnet ur kranen känns dyrbart. Jag konstaterar också — men utan att slå mig för bröstet — att sista gången som jag satt i ett flygplan var den vrålvarma sommaren 2018 då björkarna gulnade redan i mitten av juli.

Jag gör en liten frukost till mig själv i gryningen. Hör ett morgonplan suga åt sig luften med sina spinnande motorer. Undrar i stillhet vad det ska bli för slags dag. I morgon börjar den äldsta på förskola. Det visar sig vara sjukhushelikoptern som försvinner bakom Hagastadens granitfärgade fasader. Sedan tystnad; den som blivit ett medvetet tillstånd sedan jag fick barn, en kontrast till ljudbilden som dominerar dagen (och ibland natten). Till syvende och sist är det viktigaste nu att märka kläder och fylla i papper inför förskolestarten.

Jag lägger de ifyllda papperna i en röd mapp och slinker ut på balkongen, känner syret genomströmma kroppen, hör tankarna surra som flugor i skallen. Det spritter i kroppen ju mer dagen fortlöper — av glädje och av tacksamhet. Vardagens kärna av mening och kärlek som den totala närvaron — när jag förmår uppbåda den — knyter ihop så vackert är som sötmandeln på det lilla trädet på balkongen. Men det går inte att bortse från surret och flugorna … För samtidigt. Hur blir det för dem? Mina barn … De är små och växer upp, tar mer av livet i anspråk för varje dag som går, men får också sina liv utbroderade på en plats som uppenbarligen lider. En plats där djurarter utrotas och hav fylls med dödens alger. En plats där skogar fortsätter att slukas av människans ohejdbara skövlingsmaskiner. Vi har civiliserat jorden, byggt fantastiska monument över vår intelligens men också fördärvat den med samma hjärnor. Vi tillgriper klimatångest och Thunbergs slagord, men fortsätter riva ut kök och kryssa mellan semesterparadis när lönearbetartillvaron blir för olidlig. Att vi då svettas om nätterna är inte särskilt konstigt. Det är lätt att vara bekväm, men svårt att vara konsekvent om det handlar om att göra avkall på begärets dunkla mål …