Hitchock visste vad han gjorde när han baserade sin skräckfilm på djurarten. Jag har många gånger fascinerats av de svävande ryggradsvarelserna och deras förmågor, deras förstånd, deras våghalsighet. Men det är något med dem i svärm eller när de som i stadsmiljöer gör sig till en del av stadslivet som också fyller mig med obehag. Kanske påminner de alltför väl om naturtillståndet, om antitesen till mänskliga framsteg, civilisation och förädling bort från kaos, överlevnadshets och allas krig mot alla.

När min äldsta dotter fyllde ett år — det var en osedvanligt kylslagen dag i maj förra året — gläntade jag på balkongdörren tidigt på morgonen. I en blodpöl hade rester av gråa fjädrar klistrat ihop sig och tarmar som liknade maskar ringlade utmed den utsmetade lilla kroppen som gjorts oigenkännlig. I blomkrukan en armslängd bort låg duvmamman och kurrade som hon gjort sedan hon kom i april, det gick inte att avgöra om det fanns känslor innanför de snedställda ögonen, men hon såg extra beskyddande ut där hon vaktade den andra, ännu levande duvungen. Jag stirrade på den utfläkta, tillplattade fjädermassan och innanmätet som tack lov doldes av blodet, till färgen påminde det om rubin. Jag var illa berörd för att inte säga äcklad, men också märkbart sorgsen. Fågeln var bara veckor gammal. Jag hade sett den kläckas, luden och med mikroskopiskt ansikte, sett den sedan ligga tätt intill sin mamma och bli matad. Och jag hade sett de båda ungarna ensamma i boet. Jag hade sett dem lämnas för rovfåglarnas hovrande och den öppna himmelens faror.

I juli 2022 sitter jag på en uteservering i det idylliska kustsamhället på Skånes östersida. Tonerna går i stålgrått, syrenblått, krämvitt och smutsgult. Det där speciella ljuset som det pratas om här nere sipprar genom luftlagret av havssalt. Jag föreställer mig en sorts sotig pastell, färger som med sin bleka anstrykning smälter in i varandra. Det är vindstilla. I hamnen ligger båtarna och vilar. Hav och himmel möts som två självklara entiteter. Ett par äldre turister strosar utmed de välvda bänkraderna inklämda mellan hamnkiosken och parkeringsplatsen. De slickar på glassar och har solglasögon i snören, halmhattar med breda svarta band, vita t-tröjor och trekkingsandaler. Intill oss, fästmannen och jag, har vi två sovande barn. Jag läser några rader Blake medan fästmannen beställer och skyndar genom den garageliknande öppningen som förbinder kafélokalen med uteserveringen där han ställer ner två rykande kaffekoppar med tillhörande kanelbullar på vårt bort. Jag hugger i det sega vetesurdegsbrödet, sörplar den vitskummade beska blandningen, njuter av pausen som föranleds av de där skyndande stegen. För tiden när barnen sover kan bli mycket kort. Men vi samtalar och är i varandras sällskap som bara två föräldrar som äntligen får ögonen för varandra är och allt är sådär pensionärslojt och behagligt avslaget som det bara blir här nere. Men så händer något. Just som jag ska föra kanelbullen från fatet till munnen ser jag hur en jättelik trut svingar sina jättelika vingar och inom loppet av någon sekund knycker bullen ur min hand. Sedan lommar den iväg, balanserades den välgräddade bullen i sin spetsiga, krökta näbb som om attacken inte behöver följas av någon iver bort från brottsplatsen. Den har gjort det förut. Jag gapar. Besergad.

På balkongen i maj 2020 dröjde det inte länge förrän det enda som återstod var spillda blodrester. Jag var inte förvånad. Jag såg hur regnet tog med det sista av blodresterna också. En dag var boet tomt. Jag ägnade ett par timmar åt sanering, låg på alla fyra och skurade med en rotborste och litervis med utblandad såpa i en hink. Körsbärsträdet som bodde i krukan där boet lagts hade dött. Kvar var bruna kvistar och en vit kletig boll i botten, alltså någon sorts ogripbar ansamling av en månads livsföring av en duvfamilj. Jag minns rengöringen som slitsam men belönande.

Häromdagen när jag efter att ha lämnat äldsta dottern på förskolan gick med barnvagnen till ett kafé i närheten hade jag fåglarna — framför allt måsarna — i åtanke. Raden med korgstolarna på fikets framsida var befolkad så det blev till att sätta sig vid ett av borden i svartbetsat trä, en klon av gamla rastmöbler som man ser lite varstans längs Sveriges vägar. Delen som vetter mot Västmannagatan låg i skugga och var tom, hade för dagen utsikt mot en byggarbetsplats som senare skulle visa sig ge plats åt en cykelparkering. Nåväl, jag gick in och beställde ost-, ägg- och skinksmörgåsar och kaffe och eftersom jag hade barnvagn och än så länge var ensam beslöt jag mig för att bära ut smörgåsarna först. Inte hinner de, tänkte jag, inte alldeles övertygad, men gick tillbaka för att hämta barnvagnen i förhoppningen om att jag skulle ha tur. Stunden senare möttes jag av en avstannad byggarbetsplats och byggarbetare med öppna munnar och holkögon som glodde på rastplatsborden. Smörgåsinnehållet låg utspritt på flera av borden och trottoaren. Paprika, ost, vändstekta ägg och några ynka salladsblad. Kvar i korgen i rostfritt stål fanns brödskivorna, tillplattade som på en hamburgare där innehållet svalts först. Jag svor, suckade och kände blicken svartna, vände på klacken och gick in och satte mig längst in i hörnet med en förstående kafépersonal som talade om hur fåglarna krossade porslin och ställde till oreda. Jag fick nya smörgåsar och jag kunde inte klandra bovarna, bara mig själv.