Det talas om nuet. Ständigt detta nu. Det som ska utmynna i den fluffiga lyckan. Den som vi älskar, älskar att tala om och sträva efter, men aldrig uppnår permanent. Låt oss vara ärliga med det!

Så nuet, vad är det egentligen? Ett flyktigt ögonblick? En förnimmelse av kropp och tillstånd? Handlingen i stunden? Känslan som råder där och då? Är tanken vilande eller aktiv? Är vi själva aktiva, i färd med att nå målet där borta … ? Eller är sysslolösheten det enda som förmår bringa oss till fullödig närvaro? Den franske 1600-talspessimisten, Pascal skrev: ”Vi lever aldrig i nuet. Vi tar framtiden i förskott, vi vill liksom påskynda den, som om den dröjde med att infinna sig.”

Vi skyndar från nuet. Vi skyr det samtidigt som vi förförs av det, uppmanas att bejaka det, men går vilse. Nuet är ett koncept, en idé, en utopi. Vi mediterar, men i konflikt med oss själva eftersom så mycket vill kasta oss från stunden och tillbaka eller framåt i tiden. Nu är kamp, som Camus konstaterade. Det vegetativa, besjälade tillståndet är kortvarigt … Vi har åtaganden och förpliktelser, världen väntar på oss med sina elräkningar och sitt hörndamm. Rör dig, säger rastlösheten när vi inte sliter eller dräneras av krav. Och Pascal igen: Nuet plågar oss, vi döljer det för att det kränker oss och när det glädjer oss ”beklagar vi dess flyktighet”. Vi sysslar enbart med det förflutna eller framtiden, fortsätter han, för vårt mål ligger i framtiden. Glädjeämnena kommer när vi blivit bättre människor och nuet är aldrig tillräckligt uppslukande. Det lovsjunger vad vi ännu inte vet. Eller lägger våra pannor i djupa veck över gamla snedsteg. Men nuet är också ren och skär existens. Det är de inre och yttre överraskningarnas magi … Det är lyckan. Smärtan. Euforin sammantaget. Det är en sekunds beröring av en mjuk bebiskind och ett efterföljande tandlöst leende. Det är vissheten om att jag fortskrider tills allt stannar. Att evigheten utsträcker sig till ett ögonblick och att fjärilens vingars skönhet hade varit bortkastad om allt handlade om tid.