Mandelträdet på balkongen spritter i ett guldregn när solen genomskär de tunna, i vinden fladdrande löven. De fetbladiga krukväxterna med lingonliknande blommor ser ut att trivas i blomsterbyttorna. På stolen med beige vadderad dyna, sitter jag iklädd blåvitprickig långklänning och matchande hårband med en bok i knäet. Det har gått trögt att skriva på sistone. Meningarna vägrar formulera sig. Det inre vill inte titta fram och spillas ner på papperet.

Det är som om hösten tagit mig i besittning, som om vardagen kramar ur all kraft, som om det som finns kvar när skrivandet kommer på tal är en osorterad samling av intryck och tankar. Jag är för det mesta glad. Har ett för en del förbipasserande irriterande leende på läpparna. I min stadsdel ser man helst dryg ut, med kepsen på och tightsen slimmade om de vältränade låren. Jag är ensam om att läsa, känns det som. Sommarens energialstrande vibrationer har klingat av och en sorts trolsk, sagolik skönhet har intagit Humlegården och Djurgårdsbron när jag beger mig bort från hemmet ett slag. På de dyraste adresserna i Stockholm märks ingenting av gårdagens explosion som fick fönsterrutorna att skallra norrut.

Jag försöker svälja ett par motgångar, inte minst ekonomiska sådana och stänga öronen för illvilliga röster som säger åt mig att jag inte duger åt det som jag vill: att skriva.

Väta, tunga och fuktiga moln, grå dimma, dis runt rödljusen tidiga kvällar och otåligt brinnande värmeljus. Buskar och träd som transformeras. Färgernas fanfar och naturens final innan grenarna klär av sig inför våra ögon. Jag räds inte mörkret eller de stympade dagarna, tvärtom tjusas jag av att få gå in i kokongens innersta rum, att söka mig ut i dimman.

Men våldet, krisen, kriget i den värld som omsorgsfullt filtreras genom mediernas uppseendeväckande rubriker, påminner också om trygghetens tillfälliga boning. Jag önskar att jag kunde säga att det fanns något subversivt i den tid som vi lever i, men den känns uteslutande destruktiv. Kall, hård, ogästvänlig. Jag glider in i dystopiska bilder, men vet att inte heller de är sanna. Det gäller att vara sansad, att inte tappa förnuftet.

Och till sist, apropå skrivkramp … Dostojevskijs ord i Onda andar om att tankarna aldrig blir så djupsinniga när de skrivs ut som när de tänks, kunde inte stämma bättre. Jag kommer således alltid ligga på minus.