Det har skett ett skifte. Från att kroppen har varit tung och otymplig efter två graviditeter till att den de senaste veckorna flyger fram. Från att det känts som att bestiga ett berg varje gång som jag ger mig ut, flåsandes, kippandes efter luft till lungorna till att åtminstone plana ytor får mina fötter att sväva.

Jag har aldrig varit någon långdistanslöpare. Min kropp är en annan än den seges, uthålliges, min ork och mitt vanvett inte tillräckligt för de övermänskliga distanserna. Jag är inte hon eller han vars smärta och lättja aldrig sätter stopp när benen inte bär längre. Jag blir rent ut sagt uttråkad av att springa för länge. Men jag är disciplinerad och om jag väl bestämmer mig för att ge mig ut är att snöra på sig skorna en befrielse.

Löpningen med sin stundtals ångestframkallande anstormning av fysiologiska reaktioner är frid, inte prestige. Jag har alltid struntat i prylar som ska förbättra prestationen (löparklocka, vätskebälten, specialgjorda skor etc.), vägrat alla tävlingslopp, aldrig sett mig som en löpare utan som någon som springer. Och ändå är det tjugo år sedan som jag påbörjade mina rundor … Till en början mot Fredhälls vassa klippor och tillbaka till föräldrahemmet några kilometer bort.

När rundorna är som bäst är de en upptäcktsfärd genom städer, byar och natur. På resor har ett par röda, alldeles för små och trasiga Converse tjänat som löparskor. Och jag har tänjt mina hälsenor och stärkt mina vader vid otaliga stränders vågskummande vattenbryn.

Löpningen får mig att omslutas av min egen stad som härom veckan när jag saxade mellan folkhoparna utanför Stockholm central i fredagsrusningen när hamburgare och pizza anföll näsborrarna som två osynliga doftkusiner. Jag såg människor och de såg mig, men vi befinner oss på olika plan. Jag springer i från och till något samtidigt. Jag bearbetar intrycken men utan att övermannas av dem för det finns ingen möjlighet att vara kvar i pizzerians surdegsångor eller hamburgerkedjans transfettsos. Jag fortsätter. Drar ner på takten när motståndet blir större. Som vid kullen som leder Upplandsgatan från Norra Bantorget in i den sekelskiftesmättade stenstaden där endorfinerna börjar pumpa som varje gång jag kämpade mig upp för kullarna i Lissabon. Åh, dessa branta gator och magnifika utsikt när man väl tagit sig upp från hamnen!

Lungorna, benen, det rusande hjärtat. Livet svettas ur mig och jag känner mig levande.