Solnedgången skär himlen i laxrosa ränder. Vardagsrummets ljus är hälften aprikosfärgat, hälften gredelint i skymningen. Soffan, mjuk och krämvit. Upptryckt mot armstödet sitter min äldsta i randig tröja och lavendelblå bomullsbyxor. Jag försöker göra henne uppmärksam på himlens skiftande toner, molnformationerna som för tankarna till eld, paradis och däremellan jättelika dammtussar eller avgasmoln. Men hon är måttligt intresserad. Min fästmans bokhylla reser sig som en enda möbel med ryggar som rymmer den tysta klokskapen. Jag stryker mig mot min äldstas lena kind. Doften av henne och förskola …