Kaffe och croissanter är mitt bränsle. En grå dag rullas ner framför ögonen. Himmelen: tjock och kritvit. Ändå är ljuset grafitfärgat och ljungen på kaféets uteservering den enda färgklicken i gatubilden. Jag vecklar in den sovande bebisens händer i overallen, drar upp dragkedjan och lägger hennes filt över mina ben. Kaffet serveras i en lerkopp utan handtag, croissanten är för stor för fatet. Jag är ensam på randen av korgstolar intill husfasaden och skymtar människor passera i ögonvrån, men är alltför upptagen av boken som jag precis öppnat för att direkt lägga märke till dem. Uppriktigt sagt lägger jag mest märke till gatustädfordonen, leveranslastbilarna, högtrycksspolningsskåpbilarna och så vidare. De bullrar, dundrar, vispar, spolar och brummar och är morgonpigga som småfåglar.

Utomhus handlar det om att bebisen inte ska bli nedkyld. Inomhus är det tvärtom, hon får inte bli för varm med följden att hon vaknar så fort jag försöker lirka ur henne ur overallen. Termometern visade sju grader i morse. Sju grader. Jag resonerar med mig själv om vad en sådan temperatur kräver för ytterkläder. Det är inte särskilt kallt, men mina händer är avdomnade när jag rullar vagnen hemåt. Förkylningar kommer och går bland nära och kära. Utanför Ritorno står en beige Dodge, en typisk pick-up truck som jag annars oftast ser parkerad på Västmannagatan. Får för mig att den ägs av den råbarkade mannen som brukar rasta en jättelik Rhodesian Ridgeback i omårdet.

Jag känner mig som en udda fågel, känner att jag inte passar in. Mammorna är påfallande smala och deras dubbelvagnar gör att de ser skrattretande små ut bakom suffletterna. Papporna bär keps. Jag tänker mycket på mat, på skrivande och alla romanförsök som jag inser inte hade varit sämre om jag kallat dem färdiga. Hur jag tyckte att jag fick till slutet på ett sådant försök cirka februari 2019, men att jag när jag läste slutet senare inte drabbades av samma känsla som jag varit i när jag skrev det. Vi är snart hemma. Fukten letar sig in under kappan och upp längs halsen.

Den vakna bebisen ler stort mot mig i babygymmet. Jag är lite svullen av croissanten, inte det minsta piggare av kaffet. Nyligen läste jag också mobilanteckningar från en utflykt som jag gjorde till området där jag bestämt att romanen skulle utspela sig. De sade mig ingenting nu några år senare. De var för allmänt hållna, för ospecifika. De hade kunnat teckna nästan vilken sovstad som helst. Det som jag minns mest från den eftermiddagen var färden på tunnelbanans gröna linje. På Slussen trängde sig en äldre pappa in med sin vagn och knuffade till mig varpå jag sade någonting om att han kanske kunde vara lite hövligare. Då firade han av en blick som skar som en kniv genom smör och sade med lika mycket frenesi som kyla i rösten: Då skulle du ha varit med i Tokyos tunnelbana på sjuttiotalet.

En kondens lägger sig runt Torsplans två fallostorn. Jag tycker många människor i Vasastan ser olyckliga ut, som om de saknade förmåga att njuta, som om de inte var i kontakt med sig själva utan ständigt utanför sina tuktade kroppar.

Den vackra murgrönan på fastigheten i hörnet Vanadisvägen, Dalagatan är illröd som ett rödljus. Det är som om löven blödde eller befann sig i en uppspänd ugn och höll på att brinna upp. Medan andra löv faller till marken sitter dessa kvar. Deras trådverk är målarduken och huset deras hem. På nyheterna rapporteras det om konkurser. Min fästman berättar att ställe efter ställe klappar igen i kvarteret.