Champagnen sköljs ner som raderna i Prosa 2020. Det är inte prosa, det är poesi. Och champagnen är gårdagens, men den bubblar fortfarande. Jag kan inte minnas när det svenska språket flödade, sprakade och överraskade såhär senast. Det för tankarna till Beckett och hans becksvarta romantrilogi. Det är modernt. Det är tidlöst.

Den blekt silvriga, hårda och kantiga pärmen rymmer på sidan centrerade meningar som följer på varandra i ett monologiskt hypnotiskt malande. Här finns inga punkter eller frågetecken som stör. Här glider bilder av kvinnor på en klippa eller magma som stelnat förbi. Här cirkulerar tanken på en känslolös mor, ärligheten mot en främling eller den avvisandes rädsla att bli avvisad. Här vävs ett nu och ett då samman. Och här får åldrandet trona och bre ut sig som den obegripliga erfarenhet som det är att förlora ens riktiga jag, enligt författaren. Diktjaget träffas av åldrandet som en blixt — det kommer alltså inte smygande — och är plötsligt märkt av sjukdom och kroppsligt sönderfall. Jaget är något så vackert tillika smärtsamt som ”havande med döden”.

Boken var en gåva från min fästman på förlovningsdagen. Jag vet att han alltid läser första sidan för att avgöra kvalitén. Champagnen hällde han upp och serverade till vongole.

Åldrandet hos Norén smalnar av världen, men breddar också perceptionen i en påtaglig och akut närvaro. Skrivandet blir en autencitetsakt snarare än ett bevis på duglighet eller jakt på berömmelse. I vad jag läser som ett sjukhusrum konstaterar jaget kallt att det är omgivet av ting som det inte kan namnet på. Norén återkommer till den rena känslan … Han använder ordet ”anorektisk”. Han skalar av och bygger på. Han prövar, stretchar och stryper språket, flätar nya associationskedjor. Och lika skicklig som han är på att balansera de filosofiska passagerna som jag vet att en del har svårt för är han sensitivt självklar i gestaltningen; som i den konkreta ögonblicksbilden av den döende kvinnan som åker tillbaka till den strand där hon en gång var förälskad och får en plastpåse fylld med vatten från havet av en ambulansförare.

Champagnens bubblor överlever i kylen. Jag märker en mycket liten skillnad mot gårdagens klunkar. Det finns saker som vi inte kommer runt, som är en del av vår universalerfarenhet och vårt existensvillkor. Jag läser mellan raderna i Prosa 2020 att det inte rör sig om kamp. Jaget värjer sig mot ordet ”tröst”. De kristallklara formuleringarna springer ur en hjärna som fungerar trots eller tack vare kroppens söndervittring, men det är ingen bitter klagosång även om det stundtals är mycket dystert (dock inte lika klaustrofobiskt som hos Beckett). Något behöver vi för att få fäste, klamra oss fast när slutet är nära. Språket är relingen. Det fortsätter tala genom sin odödlighet, genom sin evighetssträvan och sin skönhet. Språket blir en famn som den sista tiden i ensamhet inte kan bryta ner även om jag tror att Norén skulle vända sig i graven av en sådan metafor. Författaren tar med den enskildes död till döendets gemensamma upplevelse och är på så sätt dennes vapen och makt, ett sista korståg mot sin egen förgängelse. Men man kan också välja att se det som det så rörande heter på ett ställe i boken: det är inte människan som dör från världen utan världen som dör ifrån henne.