Inte än, men snart. Jag ser det framför mig. Jag förnimmer smaken. Vinddraget och doften av någon som ännu inte vet vad som väntar. Hon vars pyttelilla existens framträtt som en oskalad jordnöt, en brun, perfekt välvd, men knappt skönjbar böna på en svart skärm intill ett hål av bortstött inre vävnad.

Ansvaret och vetskapen om omöjligheten i uppdraget att skydda. De ofrånkomliga hindren på vägen. Som i att utvecklas och inte begripa någonting fullt ut förrän man önskar det ogjort. Vore det inte för kärleken, den oändliga, hade det varit svårt att fullfölja detta, som att tälja en diamant och spola ner den i handfatet. Jag står på Västerbron och behärskar staden samtidigt som den fullständigt behärskar mig, gör mig knäsvag.

Där inne kommer inte rovdjuren åt dig!

Lilla liv, vad du än tar dig för ska jag finnas där! Jag ska bära fram dig på mina axlar och dra dina fötter upp ur marken. Lilla liv, jag ska hålla dig hårt i handen när det verkar som om jorden är den ensammaste stjärna och tillvaron så outgrundlig att den sviktar! Lilla liv, jag ska minnas din oberördhet när kroppen blödde och tårarna inte visste något slut över utsikten att du skulle gå förlorad! Lilla liv, du är redan här —