Så föll det. Det första snöfallet. 07.40 visade klockan på spisen som går en minut före klockan på datorn och mobilen. Sedan upphörde de stora avgränsade flingorna att ramla ner från himlen. De hejdade sig som om de tagit fel på dag och kröp in i sina moln igen. Den här hösten har varit så varm. Jag har inte behövt hämta vinterkläderna på vinden, har gått utan halsduk, utan vantar och mössa, kunnat sitta utomhus och dricka kaffe, kunnat ha öppna fönster hemma utan att lägenheten kylts ner. Men imorse när vi traskade till förskolan var det rått och kyligt och flingorna föll på nytt över oss — klockan var nu närmare nio. Dock var jag inte säker på om det var snö eller regn, kanske den berömda cocktailen. Det var först i ett förbluffande soldis som träffade Dalagatan på vägen hem som jag tydligt kunde se att det var snö som tecknade sig i motljuset.

Ibland tänker jag att vädret är det enda som jag kan skriva om utan att förlora mig i spretigheter och stickspår. Vädret håller texten samman eftersom det är begränsat och samtidigt i rörelse. Det är svårt att skriva utan begränsningar! Väldigt mycket av min tid går annars till tankar och intryck som drar åt olika håll och som jag skulle vilja förmedla men som i majoriteten av fall stannar på insidan. Rena trivialiteter förstås, men som samtidigt vittnar om att det pågår ett liv där ute. Som med mannen som klev ut ur ICA-butiken härom kvällen och där jag såg på hela hans gestalt att han snart skulle tända en cigarett. När han stod vid övergångsstället Karlbergsvägen, Sankt Eriksgatan gjorde han en gest som om han mycket riktigt tände en cigarett, men jag skymtade ingen rök förrän efter en lång stund. Eller som med kvinnorna med barnvagnar som jag möter i min stadsdel dagligen — (reproducerade och utdragna ögonblick) — och som alltid tittar bort. Som stumma skyltdockor glider de fram, inkapslade i hårt packad bomull, blodfattiga, men välklädda, tomma på uttryck och därför utgörandes ett samlat, kollektivt samtida uttryck. Desto gladare blir jag när ett litet barn hejar oförblommerat från sin vagn eller om jag ser en hundvalp sticka ner sin trubbiga nos i trottoaren. Eller då jag tilltalas av mamman som ska hämta sitt barn på förskolan och som i tonfallet säger mig att hon känner en liknande föräldraalienation som jag själv fast hon är sprudlande, energisk, går med snabba steg.

Den priviligierade stadsdelens himmel spricker upp för att sedan sluta sig när jag sitter i mitt kök och bevittnar vädret. Färgen nu är inte blå, grå eller vit, den går inte att precisera eller bestämma. Lugnet är välsignelsen och synen av hustaken som tvättats blanka. Det är november och ett snöregn öppnade dagen.