# Punkthusen på Reimersholme när vi far över Västerbron. Som rökpelare ur ett dödsrike. Slöjor av vindar och sol. Snön är ett underbart dis och vintern är lika mycket klarhet som ensamhet. Att gå på de tysta gatorna och vara innesluten i sig själv. Jag har sett dem förut: människorna som i sina världar låter halsduk och täckejackekrage avgränsa tankar och bryderier.

# Mannen i Teslan med parkeringsboten fladdrandes och piskandes mot framrutan. Bakom honom: Drottninggatans krimskrams. Kulörtheten i den kuperade sträckan upp mot Strindbergshuset. Jag läser hans citat och deras rättframhet får mig att le. Något säger mig att citaten aldrig hade graverats in i dag. För mycket ängslighet. Alla är rädda att trampa på tårna och alla blir trampade på fötterna.

# Träden längs Vanadisvägen. Vita, vita, vita. Gatan: som att kliva in i en iglo. Tysta steg och tysthet hemma när lillan sover. Mina barn, mitt allt. De ger liv. De uppmärksammar ens dåliga sidor, tar fram ens bra sidor. Om de visste hur de med sina små ansikten, sin lugnande kroppsvärme, sin mjuka, såhär års lite torra hud och sina fjuniga huvuden skapade mening även i de svåraste stunderna. Plötsligt tänker jag på det som Cioran skrev om att han lättare skulle kunna styra ett land än bemästra ett familjeliv.

# Julen närmar sig. Doften av hyacint och kryddnejlika. Granbarren är min favorit. Allt med jul och doft är välkommet. Häromveckan kraschade datorn och med den nya som jag inhandlade på ett tyskt elektronikpalats går allt snabbare och smidigare. Skrivandet blir som att svälja fransk parfait. Lätt, luftigt, lite sött. Ja, datorn luktade sött när den plockades ur sin förpackning. Men mer än julen ser jag fram emot att få kliva in i ett nytt år … Det är oändligt fyllt av vemod — åren till döden och utplåningen krymper — och av lycka när det kravlösa januari tar vid, när något växer ur frusen mark och vardagen lägger sig som den utmattade i en nyss bäddad säng med krispigheten från mangelns malande rörelser i sig.