Vi brukar ha en fin relation, havet och jag. En anledning till att jag längtar till huset i Skåne är att havet är så tätt inpå. En litterär föreställning är mannen som bor med Östersjön som granne och som varje dag förhåller sig till detta hav som aldrig beter sig likadant. Varje morgon antar det en ny färg, en ny struktur, nya rörelser och nytt ljud. Sedan genomgår det tusen och en skiftningar under dagen, kvällen och natten. Mannen upptas inte av någonting annat än dessa skiftningar. Havet talar till honom och berättar att han lever. Havet ger hans rötter en motvikt, hans oro en famn och hans leda en mening.

Att blicka ut över horisonten är att försvinna från sitt pågående liv och in i en dröm. Havet är en dröm och huset vid havet är en förbindelselänk mellan drömmen och verkligheten. Huset förankrar där havet sliter upp, men havet smeker också den själ som försöker slumra i huset där hjärnspökena bor.

Jag kände inte havet denna gång. Jag lyssnade efter det där jag låg med mina vinterhostningar. Drog in dess förmodade doft. Vilade min blick på vågorna innan ögonen blev trötta av huvudvärken. Jag hade inte svårt att skiljas från det den här gången. Dess råa gap vispade upp en luft som tillsammans med regnet letade sig innanför skinnet. Vi återvände till ett annat kustsamhälle, till en miniatyr av en storstad och det var en lättnad när bilens vindrutetorkare slutade slå.