Julledigheten blev en pärs. Sjukdomarna föll som regnet denna råslagna vinter. Rutiner gled oss ur händerna. Jag förbrukade en skog av näsdukar. Det sovs dåligt. Det åts dåligt. Det var en hel del dåligt humör även om vi bitvis skämtade om och skrattade hjärtligt åt eländet.

Men när en period upplevs tuff, ibland på gränsen till vad man klarar av (även om man klarar rätt mycket) är det en befrielse att ta sig ut på andra sidan. Att den där månaden av uppförsbacke övergår i en behaglig nedförslutning som uteslutande handlar om att man får vara frisk. Att man orkar. Att man sover. Sådana basala saker som är lätta att inte uppskatta när vardagen rullar på utan större motstånd.

Det snöblandade regnet vräker ner från himmelen och en fredag i januari ser folk märkbart krökta ut, som om de kämpade särkilt dagarna före årets första lönekuvert dimper ner. Kanske kämpar de med oro av annat slag också. Det sprängs och skjuts i min hemstad. Det kostar att diska i diskmaskin och ha el-elementen på i hushållen. Det är fortfarande mörkt och långt till sommaren. Jag börjar smått drömma om våren och fågelsången, om uteserveringarnas viloplats för den promenerande modern, om dammet som kittlar näsgångar och vittnar om varmare tider fastän kylan ligger kvar i marken, dröjer sig och nätt och jämnt släpper igenom dofterna genom det vinterhöljda ytskiktet.

Det händer att jag får för mig att jag borde vara ute i den stora världen, att jag borde uträtta något betydelsefullt, att min kapacitet inte bara ska läggas på barn och hushåll. Att livet blir litet såhär. Och samtidigt, tiden när barnen är små är kort och kommer aldrig tillbaka. Jag får den här chansen nu medan chansen till att göra annat finns kvar. Beslutet landar och har de senaste två och ett halvt åren landat i samma sak: jag vill inte gå miste om detta! Och jag har inte ångrat en sekund den tid — även när det varit som jobbigast — som jag lagt på mina barn.

Min mormor och farmor tillhörde hemmafrugenerationen, den där kvinnorna oftast inte arbetade om de hade familj och därför aldrig fick förverkliga sig genom ett yrkesliv som jag är säker på hade varit såväl min mormor som min farmor till gagn. De borde ha studerat och utvecklat en karriär av något slag. Redan för babyboomkvinnorna, den så kallade efterkrigsgenerationen var saker och ting annorlunda … För att inte tala om alla efterföljande generationers kvinnor i Sverige och stora delar av västvärlden. Att vara hemma med barn har sedan 1970-talet betraktats som udda, suspekt, ja, en smula apart eller endast förunnat en ekonomiskt priviligerad överklass. Motsatsen till vad som var otänkbart för sextio år sedan är i dag så gott som det allenarådande och avvikelser från normen ses på med samma misstänksamhet som när min farmor i sin ungdom ville studera vid universitetet.

Härom veckan skummade jag ingressen till en artikel i Svenska Dagbladet om att unga inte först och främst letar efter självförverkligandet i yrkeslivet längre. Redan runt millenniet ansågs en anställning mossig och frilanstillvaron upphöjdes till det nya — en eftergift av att det blivit svårare att få fast anställning eller för att formen blivit förlegad? Kanske en kombination. Jag minns praktikplatserna som sköljdes över en där man skulle vara tacksam över att gratisarbeta med tron om en framtida anställning som alltid uteblev. Lojaliteten mellan arbetsgivare och arbetstagare hade börjat ifrågasättas. Och nu senast under pandemin kom sätten vilka vi arbetar på att förändras ytterligare med digitaliseringens alla redskap till hjälp. Inte bara hemarbetet blev legitimt utan också den kringflackande, obundna jobbstilen som dessutom framstod som mer flexibel och välgörande än att sitta inklämd mellan trånga kontorslandskaps ljuddämpande skärmar.

Där mina generationskamrater, åttiotalisterna inte verkade tänka på något annat än karriärklättring, positionering och hur de bäst skulle marknadsföra sig själva som vandrande reklampelare tycks yngre människor numera ha större integritet och inte vara lika fångade i idén om arbetet som förlösande av lycka eller ha pengar som enda drivkraft. I min farmors och mormors fall fanns det uppenbara begränsningar för kvinnor som ville ut i yrkeslivet, men det gick åtminstone att livnära sig på en inkomst. I krisens tidevarv är de ensamstående mödrarna de mest utsatta, de som ska betala hyra, räkningar och mat på en enda, ofta lägre inkomst. I storstäderna och framför allt Stockholm är boende- och levnadskostnaderna så höga att det är en omöjlighet att välja en tillvaro som för min mormor och farmor var det enda alternativet. Det krävs två inkomster.

Karen Blixen var 49 år när hon debuterade som författare. Min morfar blir 98 år i april. Tid finns att låta var sak ha sin tid, men så har jag heller aldrig styrts av sådant som materialism eller prestige. Visst kan jag längta efter en tydligare ekonomisk stadga, efter en annorlunda boendeform och efter nöjesresor. Men jag vet också vad som är viktigare än allt det där — de nära och kära, familjen, och att vara tillsammans med dem. Felvalen i tjugoårsåldern kändes som bortkastade år, som om jag saboterat mina chanser att hitta rätt. Nu när jag närmar mig fyrtio och fortfarande söker, känner jag en tillförsikt och framtidstro som jag inte var i närheten av i mitt desillusionerade, depressiva jag. Det som valde ett antiförhållande till världen, ett utanförskap inte grundat på styrka och visshet utan brist. Det tar tid att acceptera sig själv. Det tar tid att utveckla en passion, ett kall. Normerna förändras men en sak kvartstår: det finns ingen annan som kan ta ställning åt dig.