Det var inget regelrätt möte. Kanske gjorde jag det till ett sådant. Kanske var det hon som försökte skapa ett sammanträffande. Eller jag någon sorts fasa. Hennes avsikter var oklara. Men hennes gestalt kom att förfölja mig. Jag tycker mig se henne i stadsdelen där jag bor. Jag ser vad jag tror är hennes ansikte: bleksminkat, som hos någon som använder för mycket vitt puder även över ögonfransarna som är kritvita, sprött men tjockt ljusfärgat hår uppsatt i tofs eller knut, ganska lång, över en och sjuttio, smalt eller normalt byggd. Kanske har hon en täckjacka som går en bit ner över låren. Någonstans runt femtio. Kanske är det hennes syster, någon som är mycket lik, men som inte riktigt är hon.

Det var kväll i november, klockan var runt halv åtta och det var livligt ute i korsningen Karlbergsvägen, Sankt Eriksgatan. Jag gick med mina två barn, den ena liggandes i vagnen, den andra springandes och strykandes en leksak mot en metallställning som avgränsade ett gatuarbete mot allmänhetens intrång. Det lät när leksaken träffade metallstängerna, men knappast så att det överröstade gatuljuden. På andra sidan vägarbetet stod hon och mumlade saker som jag inte uppfattade. Men tonfallet var upprört, ögonen glödde. Hon riktade sin salva mot mitt barn och när sådant händer, vilket det bara gjort en gång tidigare då en man på oklara grunder skällde ut min dotter utanför en glassbar, hamnar jag direkt i försvarsläge. Jag gick mot henne. – Vad är problemet? sa jag. Då såg hon på mig med ett ursinne parat med vansinnet av att händelsen som utlöst ilskan var fullständigt trivial. Hon hugger, tänkte jag.

– Kom, sa jag och tog dottern i handen. Hon är galen. Innanför ytterkläderna var jag så varm att jag hade kunnat slänga av mig dem och ändå svettas. Jag försökte få dottern att gå snabbare, att ställa sig på ståplattan som hakats i barnvagnen, och övervägde en sekund att lyfta upp henne och springa därifrån. En man passerade, stannade till och rynkade på näsan, men fortsatte i annan riktning. Människorna var långt borta.

Kvinnan kom efter. Hon gjorde små utfall. Skrek något. Jag låtsades vara oberörd inför barnen. Hörde mig säga saker som frånkopplats mig, som jag inte hade kunnat memorera efteråt.

Vi nådde rondellen. Svag, torr och nasal på rösten. Asfalten, blank, mörk och våt. Jag vände mig om, jag vet inte vilken gång i ordningen och öppnade grinden.

Kvinnan dyker upp där spåren av henne slutade. Jag vill förstå vem hon är utan att veta någonting om henne. Hon ska blekna som håret och sminket och hela gestalten, en ljusgestalt med glöd, hat och ilska i blicken. Men så blossar hon upp, blir verklig, får form, konturer och skärpa tills jag inser att det är systern. Att tystnaden, vansinnet och ensamheten är borta från gatan.