I offentligheten är den ett skydd. Så har det varit ett tag. Men kanske är det värre — ja, tillåt mig att uttrycka det så — än någonsin? Jag ser människorna som befolkar städerna. De som åker kors och tvärs under tiden som de stänger in sig i en sfär av eskapistiska filter. Filter av söta belöningar. Av lockande överdrifter och smaksatta ytligheter. Av de slipade fiktionernas förförelsekraft; de sensationella händelsernas magi. Ingen saknar distraktionen — jag kan räkna upp allt från tonåringar till pensionärer — som det innebär att slippa den sega bussresan, att förtränga den mörka tunnelbanefärden, att kväva väntan på den försenade väninnan, undvika tjatet från barnen, motverka ledan under det inte alls så lyckade restaurangbesöket och så vidare. Skyddet låser in, fjärmar och skärmar av. Det är en förträfflig uppfinning. Det är tristessens bekämpare och rastlöshetens riddare. Det är tidsuppfattningens smidiga förgörare och nyfikenhetens konung. Det är dopaminets diktering och teknologins gudagåva. Men själv kan jag inte komma från känslan av att jag under de bortglidande ögonblicken då folk försvinner, ges en ensam, mycket exklusiv tillgång till världen.