Ångest kan jämföras med yrsel, skriver Kierkegaard och fortsätter: ”Den, vars öga kommer att skåda ned i ett gapande djup, han får yrsel. Men vad är orsaken? Det är lika mycket hans öga som avgrunden; ty om han inte hade stirrat ned …”.

Ångest är svaga ben, tryck över bål och barm, en lätt paus i andningen, ett tigande inför sig själv och andra. Avgrunden är valens omslutande mekanismer. Varför så? Varför inte si? Kierkegaard kopplar som bekant ångesten till friheten där ångesten blir en självisk upptagenhet vid oförmågan att hantera friheten. Han skriver: ”I ångesten finns möjlighetens själviska oändlighet, som inte frestar som ett val men snärjande ängslar med sin ljuva ängslan”.

Ångesten tar en i sitt våld för att fjärma en från sig själv och omgivningen. Ångesten är en ensam känsla. Den alienerar och skapar irrgångar och slutna rum i vilka man står fullständigt kall, avskärmad samtidigt som ens inre är eld och lågor.

Ångest transporterar en till nuet och bort från det på samma gång. Jag minns en dag i maj för ett par år sedan då häggen och syrenen stod i full blom och jag promenerade — likt många med mig — i mitt närmaste grönområde, Hagaparken. Jag minns den intensiva blomningen som kantade Brunnsvikens stilla vatten och omgärdade Gustav den III:s slott som med sin gulbleka fasad tornade på höjden invid udden som så småningom leder en bort från parkens planerade grönska till skogens ostyriga motsvarighet. Jag minns det knastrande gruset under fotsulorna som om det var i går. Jag minns fågelsångens spretiga melodislingor genom de fuktiga trädkronorna. Jag minns surret från insekterna som intagit de vippande syrenklasarna i violett och lingonrött. Jag minns dofter som för alltid kommer påminna mig om min studentdag då mamma bar in stora sjok med syrener och satte i vaser. Jag minns solens pigga strålar som utan att förhäva sig satte pricken över i:et denna sköna majdag. Ändå är det inte skönheten, dofterna och det vackra vädret som gör att jag minns — hade det bara varit det hade dagen passerat som vilken vacker vårdag som helst. Nej, det var att jag den dagen hade drabbats av en förgörande ångest som gjorde skönheten och värmen olidlig, ja, plågsam och därför oändligt mättad, ännu mer intensiv. Jag förmådde inte njuta av promenaden som tog mig till Koppartälten och tillbaka, tvärtom led jag av ett konstant illamående och säkert också yrsel (och där och då hade jag nog hellre vandrat i regn och snålblåst). Men krocken mellan de intagande miljöerna och mitt inre i upplösning fick detaljer som jag inte trodde mig ha registrerat på grund av mitt sinnestillstånd, att paradoxalt nog lagras i minnet, att få fäste där.

I dag kan jag blicka tillbaka och se dagen som ett uttryck för hur livets tillstånd av konflikt där det råder kollisionskurs mellan den inre föreställningsvärlden och den yttre inramningen, uppbär ett särskilt värde. Och jag kan se hur en närmast fysisk smärta kantad av ett ljuvligt, harmoniskt lugn ristar sig särskilt hårt i en. Konflikttillståndet är i stunden knappast så bitterljuvt, intressant och förföriskt som det i efterhand framstår som. Men för att förstå känsloförnimmelsen som den artar sig där och då liksom nu, går det inte att se det på något annat sätt än att ångesten uppvisar dimensioner och nyanser som bara den som inte väjer för avgrunden kan få fatt i.