Det är den 1 februari. Stockholm är grått, blåsigt, inte särskilt intagande. Åhlénsvaruhuset: en tegelkoloss med ett gyllene jätteur. På Sergels torg kramar snålblåsten kinderna och himlens vita täcke sänker sig över schackrutiga gatstenar, trafiksurr och kommersens brus. Färg sipprar genom diverse ljusanordningar på glasobelisken i fontänen eller bryter fram ur Kulturhusets bjärta affischer som klär vad som en gång kallades Lava och var ett slags ungdomsgård. Vissa skulle hävda att neonfärgerna gör sig bra mot den dystra betongen, men allt som syftar till att liva upp en arkitektoniskt kall miljö är dömt att framstå kompensatoriskt. Omvandlingen av de mytomspunna Klarakvarteren är redan ett halvt sekel och tillräckligt begråten, men dess påtagliga uppbrott med det gamla, förmedlas fortfarande genom citys numera uppsminkade ödeläggelse. Ett halvt sekel är snart även den epok som är huvudföremål för utställningen högst upp i kulturhusbyggnaden — mitten av 1970-talet — och den japanske fotografen, Masayoshi Sukitas samling av fotografier av David Bowie.

Jag inser att jag inte varit här på flera år. Först var det pandemi och sedan, eller parallellt med den, en omfattande renovering av ”grinden mot Plattan”. Men det mesta är sig likt, visar det sig. Det första jag slås av när jag betalat entréavgiften och kliver in i det lackröda rum där de mest välkomponerade porträtten av Bowie hänger — högblanka och färgstarka i sin clownestetik — är de andra besökarna. Det är visserligen vardag och mitt på dagen, men publiken består uteslutande av individer jämnåriga med artisten; individer som spelade sin Ziggy Stardust på vinylspelaren och skickade efter platåstövlar per postorder från London när det begav sig. Inte konstigt, kanske. Men jag kan inte låta bli att undra om äldre artister som jag själv upptäckte i tonåren — där Bowie var given — har blivit inaktuella för dagens unga.

Fotografierna andas androgynitet och experimentlusta och fick säkerligen ett och annat ögonbryn att höjas då, för femtio år sedan. Men nu? Kompositionen är högst medveten och med artistens karismatiska persona i centrum, men radikala? Nej. De som upptäcker Bowie i dag kan inte svepas med av nostalgi som minnet av den knastrande vinylnålen eller den uppståndelse hockeyfrillan väckte när den först syntes i Sveriges skolors korridorer. De unga får skapa sin egen relation till Bowie som jag gjorde när jag sexton år gammal sjöng med i ”Suffragette City” från den nymastrade CD:n. Bowie var ju bara en av alla ikoner från den tiden. Iggy Pop, Lou Reed och Marc Bolan (som alla figurerar på ett eller annat sätt i utställningen) hade samtliga det. De bröt ny mark musikaliskt och visuellt och representerade på lite olika sätt motsatsen till det nedklädda, proggiga och glamourfientliga 70-talet. De var rebellerna i ett konformt och estetiskt underutvecklat årtionde.

Det var för övrigt genom Marc Bolan som Sukita kom i kontakt med Bowie första gången och de fann varandra, som det heter. Att deras konstnärliga visioner överensstämde kom att visa sig från perioden med albumet ”Aladdin Sane” (1973) till ”Heroes” (1977). Spåren av samarbetet har fått nästan lika stor genomslagskraft som musiken och skivomslaget till ”Heroes” har blivit ett av de mest kända i populärmusikhistorien. Risken när överexponerade artister ska visas på fotoutställningar är annars att konceptet upplevs tomt och uttjatat. Kanske har man sett fotografierna intill leda och är redan trött på dem. Men så är det inte här. Det mesta i samlingen är faktiskt nytt för mig. Dessutom finns här korniga vardagsbilder från världsstjärnans Japanbesök som har sin charm för att de är väsensskilda de hårt iscensatta studiobilderna. Ibland ser Bowie till och med lite obekväm ut, huvudet längre än medpassagerarna i Tokyos tunnelbana eller med en cigarett i mungipan på en av huvudstadens sidogator. Och där Sukita vanligtvis arbetar utstuderat med färg, form och ljussättning, är dessa snaphots mer av en dokumentation av duons ”lediga tid” tillsammans.

Mot slutet vill jag dock tillbaka till det lackröda rummet och på nytt fångas av atmosfären i sviten som är Sukitas starkaste (de nyare fotografierna har inte samma aura). Här behövs ingen ljudläggning med gamla Bowiehits, det hade stört och jag kan till och med vara utan de övriga rockstjärneporträtten (Iggy Pop och Joe Strummer dyker upp bland andra). För genom denna svit, hur regisserad den än är, lyser vänskapen, ömheten och den ömsesidiga respekten igenom. Det räcker för att jag ska gilla vad jag ser.