De senaste åren har jag gått gatorna i min stadsdel intill leda. Ändå uppskattar jag fortfarande skönheten hos de resliga husfasaderna i mustiga pasteller med ornamenterade burspråk och spröjsade fönster. Jag uppskattar stenstadens karga, men varma och välkomnande atmosfär där mäklarkontoren numera gärna målar upp ljusa framtider och unga karriärpar från säg Skövde, slåss om att få lägga sista lägenhetsbudet. Det sistnämnda inslaget blir (tyvärr) tydligare för varje år; nyrikedom tillika en sorts påkostad och överbelånad trångboddhet lockar ständigt nya spekulanter. Stadsdelen har blivit, tack vare sina gamla sekelskiftesbyggnader och utvalda tjugotalskvarter, en plats reserverad åt de med pengar och generösa lånelöften. De som resolut flyttar köket till hallen och förvandlar tvåan till trea. De som kånkar golfbagar till och från Audi:n på helgerna, sicksackar med barnvagnar eller glor ner i mobiltelefonen iförda dyra generiska träningskläder, till för att glida runt en hel dag i, titta på Netflix i, eller rasta sin ilsket skällande hund i.

Men trots stadsdelens tilltagande likriktning och efterföljande trista homogena människosammansättning, ger promenaden mig andrum. Jag låter tankarna pulsera, låter mig bli sentimental över minnen som kvarteren väcker och stannar ibland till för att fotografera någonting. Så här års ger skymningarna ett särskilt skäl att vara ute vid en tidpunkt då de flesta lämnar arbetet. Lemmeltåg av ryggsäckar och vandringskängor traskar mot kommunikationsmedel under oljig, rosaviolett himmel. Blicken riktad stelt framåt, som om den hade ett dött, avlägset mål i sikte. Fästmannen kommenterar att ljuset påminner om det vackra men farliga skenet som man helst undviker för att det innehåller så mycket gifter. Jag stirrar länge och väl på husen på Vanadisplan som absorberar ljuset som en regnbågstonad fickspegel.

//

I korridoren av anställda som lämnar den nyfödda stadsdelens arbetsplatser, i skarven mellan innerstaden och Solna, råder kvällning. I ena tornhuset står teveapparaten på med ett program som jag identifierar som Minibarnen. Tittar man in i tunneln som leder bilarna ut på Solnavägen ser man punkthusen och lyktstolparna skjuta upp sina skarpa silhuetter mot den i skärt vibrerande molnmassan. Essingeledens brus och blåstens visslande får känslan mellan tornen att darra. De nybyggda affärslokalerna som huserar allt ett hushåll behöver. Apotek, Systembolag, två mataffärer, ett sushiställe att slinka ner till när middagsinspirationen uteblir. Jag går till och från sjukhuset där jag tar en stunds läspaus i värmen på en bänk i björkfaner. Det handlar inte om ett flanerande, om en promenad för att betrakta, egentligen. Träden, utstötta. Avlövade så här års, men mer intressanta än det senaste medlemserbjudandet från gymlokalens upplysta panoramarand. En hissad Ukrainaflagga är påfallande stilla på Karolinska institutets innergård. Renoveringsplanken utmed Solnabron gör reklam för kommande verksamhet, blå bussar fläker ut sig i sina filer och en racercykel försvinner ner för backen. Jag fortsätter gå.