Lyckan, alltings omslutning. Korta, flygande stunder. Pirret, flimret för ögonen. Vemod och glädje i roten av närvarons ursprung. Själens passion och hjärtats tacksamhet.

En blick hos ett barn, ett koncentrat.

Blicken måste till varje pris tillvaratas, bekräftas och mötas. När ögon sluts händer något. Kvinnan i dokumentären beskriver människorna i Moskvas tunnelbana som drar undan ansiktena. En syster ser sin brors rädsla innan han försvinner till fronten för att komma hem i en zinkkista. En kommunpolitiker försöker få kollegorna att öppna ögonen för regimens maktspel. Ett konstnärskollektiv visualiserar sin politiska aktivism på gatorna.

Rädslan att se är ibland starkare än lyckan att ha sett. Slutna tankar fjärmar oss från andra. Förbjudna tankar tystar längtan efter framtid. Ofriheten att uttrycka sig dödar hoppet.

Ett närliggande land i blind förnekelse. Ett våldsamt land i övergrepp på sin befolkning. Orden tas i från människan, men seendet räcker för att befästa motståndet. I Minsk pågick tysta demonstrationer. Det finns ingen seger för en karta byggd på villfarelse. Det finns inget lyckligt slut för förföljelsen. Det är en riskfylld väg att rita om landskapet från underjordens mörka vrår. Men blicken grumlas inte så lätt.