Jag kliver upp ur Hötorgets tunnelbaneuppgång, närmast Olof Palmes gata. Vintern har lägrat sig över Stockholm. Sjok av snömassor skapar problem med framkomlighet, blockerar övergångsställena, får bilarna att sladda, bussarna att fastna, fotgängarna att stappla fram. Den i blått och gult blinkande Pressbyråkiosken har blivit dubbelt så stor sedan jag gick här för tjugo år sedan, på väg till skolan uppe på åsen. Då fanns här nyckelservice i uppgången, måleributik (Dekorima som blev Kreatima) när man kom upp på motsatt sida och mitt emot en arbetsförmedling i den dunkla korridor — där Palmemördaren flydde — som ledde en uppför en röd, brant rulltrappa vilken nästan alltid var ur funktion och hänvisade en till den pampiga dubbelsidiga trappan i mitten i stället.

Nu står jag med ryggen mot citys brokiga kvarter och intill har en bagerikedja tagit över vad som tidigare var en lokal för diverse snabbmatshak. Den sorten som nu flyttat ner i Hötorgets andra uppgång och dränker luften i en sötaktig flottyr. Jag ska till ett litet franskt bageri på den mördade statsministergatan innan jag ska avverka tandläkarbesöket nere på Apelbergsgatan. Solen fångar upp kristallerna i den kompakta snön som snabbt blir till en grådaskig sörja. Och där, på en liten trappavsats som leder till en dörr som inte används av elektronikbutiken med entré mot Sveavägen, sitter en man. Håret är brunt och ostyrigt, omfångsrikt, som en gloria runt den ärrade pannan. Ansiktets blodkärl har letat sig ut i det tunnaste lagret hud, ritat en karta av skymningsröda förgreningar som ramar in ett par nötbruna, tätt sittande ögon. Han röker på en cigarett. Hukande och varmt klädd i bylsig, sträv jacka, kängor och med en vit, avlång plastpåse med en vass kant som sticker ut vid den spräckliga logotypen. Jag stirrar mot honom. Han stirrar rakt fram. Jag passerar honom. Jag vill vända mig om. Säga något … ”Hej!” Är det han? Han som höll sig på sin kant, som var trevligt tystlåten, som alltid jobbade, som alltid hade uppdrag, och som smög in i köket när vi satt och åt middag. Han som en gång tvärt lämnade henne, som gled ur våra liv från en dag till en annan. Kan han ha förändrats så? Det har gått en tid, en längre tid. Jag vill veta, men jag vågar inte fråga. Jag vill inte vara den som tränger sig på.

Samma dag, några timmar senare, ser jag kvinnan med det bleka ansiktet. Jag befinner mig i passagen som förbinder staden med förstaden, den som håller på att växa in i staden som en tumör som sprider sig. Den här gången vet jag att det är hon. Det är pudret, den mycket speciella färgen på kinderna eller de rödblossande ögonvitorna som tillsammans med pudret, vitheten avgör. Hon är en lysmask bland brunråttor. Hon har samma inneslutenhet i sig själv som mannen utanför elektronikbutiken, men hon forskar inte med blicken likt en överlevare. Hon går mot sitt nästa mål, lugn, liksom samlad. Man lägger inte märke till henne om man inte fångas av ljuset. Kapuschongen skyler det blonda håret och svarta oformliga plagg går knappt att urskilja konturerna av. Såväl hennes steg som rörelser i övrigt slukas av gatan och dess blottade mängd av tillfälligt sammanförda ändamål. Jag vänder mig hastigt om. Hon fortsätter gå. Uppför den lätt sluttande backen på den trånga trottoaren bredvid den breda cykelbanan. Det är någon sorts vår. Men snön slungar mig bakåt, till ett vinande vintrigt mörker.