På ett fat av papier maché inhandlat i Jaffa: en fruktkyrkogård. Rynkig kiwi, brunfläckade äpplen, en hopkrympt apelsin och en knotig ingefärsstump. Fästmannen kommenterar vid frukosten: Barockens stilleben taget till en ny nivå. Närmast tänker jag på fotografierna av Wolfgang Tillmans, som prydde Louisianas vita väggar en påsk 2001. Några liljor hafsigt nedstuckna i en San Pellegrino-flaska. En knottrig, kvarglömd lime. En skavd, porös vitlök. Torkade, pyttesmå mandarinskal och uppradade rotsaker — en morot och en palsternacka bland annat — ovanför instrumentbrädan på en bil. Mörk krackelerad kaffeyta i en vit porslinskopp. Urgröpta, trådiga passionsfruktshöljen, omsorgsfullt skalade vindruvor och ett glupskt sönderbitet päron. Jag slänger ett par frukter åt gången. Kanske intalar jag mig att de ska gå att äta, att de ska räddas från sitt öde att tyna bort. Lika svårt är det att smaka och se hur åldrandet känns i munnen. För där de vilar mot det konventionellt tecknade blommönstret i papier maché-skålen, blir jag inte så mycket varse om deras förgänglighet som hur länge de kämpar mot naturens lagar.