Minnet av förlossningarna. Kommer i drömmar och när jag ligger och drar mig. Starka och vaga samtidigt. Som om de inte riktigt gick att minnas fast de var omtumlande, överträffade allt i styrka.

Regnet visslar. 

Frukost: Teffgröt, gräddmjölk, torkade plommon, Ceylonkanel och puffat bovete. Och kaffe förstås.

Lunch: fästmannens risotto med tjocka salsicciabitar i, parmesan, persilja, en bit baguette med Västerbottenost. Färska dadlar och chokladrutor till efterrätt.

Georges Perec: vilket underbart författarskap! Svart, underfundig humor (människor på uteserveringar liknas vid belåtna fiskar). Krass, utsökt melankoli. Vacker, avskalad leda där irrgångar blir rundgångar. Mer än en konceptförfattare är han en arvtagare till namn som Flaubert och Emmanuel Bove.

Löprunda till Norra begravningsplatsen och hem igen. En park fylld av björkar reser sig bakom Karolinska sjukhuset. Det är söndag, tyst, enstaka promenerande passerar, bjärta fotografier på unga som dött för tidigt fästa på i övrigt dystra gravstenar.

Metalldoft i vardagsrummet av svett och marsluft. Euforisk.

Folk på stan i dag (måndag): vresiga, irritabla, undvikande.

Folk på stan i dag (onsdag): hjälpsamma, välvilliga, närvarande.

Dammsuger.

Promenaderna är mina meditationer, rörelsens klang och det liksom pulserande pipet inombords. Där dansen är uppgåendet i musiken, är promenerandet tystnaden. Löpturerna är rusaktiga, associativa, stärkande.

Utmattad mor på onsdagkvällen pressar i sig en kvällssmörgås.

Finner intorkade brödbitar i soffan (tisdag). Solen lyser in i ett avklätt kök där det enda som hörs är kylskåpet. Jag låter barnen sova.