Fredag. Kramp runt hjärtat. Är vid gott mod, det vill säga inte oroad. Känner mig frisk i övrigt. Höfter, leder, muskler, psyke, allt är i sin ordning. Nog bara lite utmattad.

Söndag. Vinden och kylan klyver händerna. Stympade som rödljus iklädda svarta plastpåsar: de torra handryggarna i skinnhandskarna.

Sommartid och vet inte om jag ska räkna framåt eller bakåt, eller både och.

Lådan till köksskänken trillar ner med en smäll varje gång jag går förbi den och jag sätter dit den varje gång utan att åtgärda problemet. Jag gör rörelsen säkert tjugo, trettio gånger om dagen. Som om det behövdes stora och små Sisyfosarbeten.

Sänkt pris på Zoegas kaffe.

Spårvägsmuseet. Begynnande gråa hår på besökarna. Förvaringsskåp i plåt. Försök att upprätthålla en sammanhängande klädstil. Pappor med bärselar och urskuldande, samtidigt självtillräckliga miner. Familjefika på kladdiga bord. Livets besvikelse manifesterad i helglediga nunor. Känner mig levande, slutkörd, tacksam. Får känslan av att det går att säga vad som helst och att ingen här skulle reagera.

Måndag. De dramatiska partierna i en roman är de svåraste att få till. Men romanen skrivs, mening för mening. Alla platser är uppdiktade men realistiskt förankrade. Poetisk realism.

Beställer böcker trots avsaknad av plats. Under pudersnölagret på balkongen är träet plågat, ruttet, anfrätt. Väggar, himmel, tak — allt är vitt. Varmt, kvavt, törstigt kan beskriva morgonen.

Onsdag: Förkyld. För lite sömn. För många likgiltiga uppsyner. S, ängeln på förskolan, bryter min återkommande misantropi. Påskfjädrar i marsipangrönt och babyrosa i en reslig vas. Ännu mer snö. Immade glasögon, osynliga övergångsställen, vadderad ödslighet. Fötterna tar en genom ständigt nya hinder.

Tvättstuga. Insnöad, isolerad, tillfreds. Rostade brödskivor och fikonmarmelad. Dessförinnan: fästmannens pastalunch. Från Skånerost till Mollbergs blandning. Manglar, viker tvätt, duschar. Lyssnar till radioprogram där allt och inget sägs, där det är som i tidningsartiklarna, det vill säga, samma trötta repetitioner av åsikter och infallsvinklar. Njuter av tvätten som kommer ut på andra sidan, som i omgångar sköljs ren från förbrukningens avsöndringar.

Un homme qui dort av Perec (En man som sover, 1967). Kan vara det bästa jag läst i kategorin nihilism, meningslöshet, depression, uppgivenhet, dagdriveri, likgiltighet. Det är då definitivt det roligaste, det djärvaste, det mest dråpliga.

Torsdag. Huset intas av hantverkare. Ensamheten är påtaglig varje gång ett lås vrids om eller en dörr öppnas eller stängs. Jag känner min egen ensamhet i alla andras ensamhet. Jag ser fram emot nästa mål mat, nästa kopp kaffe, nästa stund av avkoppling. Lådan på köksskänken är tillfälligt åtgärdad. Tystnaden andas.