Härom dagen var det tvåhundra år på dagen sedan poeten Erik Johan Stagnelius (1793-1823) dog. Det var en kall aprildag, precis som april varit kall nu, tvåhundra år senare. Han dog ensam, troligtvis sjuk, nedgången av opiummissbruk, och fick inte ens fylla trettio i oktober samma år. Det är nu fem år sedan jag bestämde mig för att skriva min avslutande masteruppsats i litteraturvetenskap om poeten. Jag hade främst kommit i kontakt med honom genom en annan stor svensk poet, modernisten och mystikerfantasten, Gunnar Ekelöf. Ekelöf hade samlat några av sina favoritdikter av Stagnelius i en liten bok och även om jag var bekant med de mest kända versraderna ur den sistnämndes poesi, blev detta personliga möte genom Ekelöf fröet till ett större intresse. När jag själv skulle börja läsa Stagnelius var det som att svepas med av någonting storartat, ack så egenartat, något oändligt vackert och smärtsamt, tillika glimtvis mycket tragikomiskt.

Den romantiska svenska poesi som var samtida med Stagnelius upplevdes så mycket stelare, så mycket mer bunden och efter den tidens konventioner, mallad. Stagnelius var ett gnostiskt ”enfant terrible”, en nordisk föregångare till Baudelaire. Han tog ut svängarna. Han hängav sig åt drömmar, fantasier och myter där inget kunde vara överdrivet eller långsökt nog, där allt ingick: från de gamla grekiska myterna, via hedendom till kristendomen och dess mystik. Han vände upp och ner på världen som aldrig fick en fast form, övade sinnena i olika perspektiv och kastade fram kombinationer av hisnande bildtablåer där man inte visste om det var till ljuset eller mörkret han ville. Poeten omfamnade det stora, det högsta, men också den överblivna resten av en liten, vacklande mänsklig existens. Det var lika mycket en oförblommerad kärlek till livet som till döden, där bara den med välvilja kunde förmå se fortsättningen någon annanstans. Det är just ovissheten som Stagnelius så mästerligt hörsammade och otvetydigt bejakade. Hans poesi är tvivlet, kontrasterna och motsatserna antagna i ett slags urform. Paradiset framstår både varmt och kallt, helvete och himmel på samma gång, och bruden som återkommer, kan vara såväl idealkvinnan som den fysiska undergången. Gaia (jorden) är kvinnan och livet tillsammans, och döden, brudsängen.

Fängslad av läsningen bestämde jag mig för att mitt examensarbete skulle ta avstamp i en längre dikt av Stagnelius som jag började bryta ner. Jag lärde mig mer om dikten för varje närläsning, och jag såg nya drag och egenskaper, möjligheter till tolkningar som jag fann än mer fascinerande än vid de första läsningarna. I dag, fem år senare är jag på inga vägar i mål, men jag har en stomme, en benmärg på sjuttio sidor som förhoppningsvis ska bli kött och blod till hösten … Två små barn har kommit emellan, en pandemi och en föräldraledighet som inte direkt tillåtit ett förkovrande i en poesi så mättad och mångbottnad som Stagnelius. Min önskan och ambition är att få gå tillbaka till uppsatsarbetet efter sommaren, att möta mina upphackade, över tid nedtecknade analyser där jag under amningstillfällena med första barnet, försökte redigera stycke för stycke men med avsaknad av den större bilden. Min hjärna har inte använts till att skriva litteraturvetenskapliga undersökningar på ett tag och i en tillvaro där jag ständigt avbryts har det verkat snudd på hybris att ge sig på en diktanalys kalibrerad genom den tämligen avancerade filosofi som jag knyter till Stagnelius alster. Jag har därför låtit arbetet vänta, bestämt mig för att det kommer krävas timmar av ensamhet, återvunnen mental skärpa och intellektuellt fokus att komma vidare. I höst är det tvåhundra år sedan Stagnelius skulle ha fyllt trettio. Då är det första gången på flera år som det kommer finnas dagar av sammanhängande tid, då vardagen — hur främmande och tom den än ter sig till en början — kommer vara mer än blöjbyten, leksaksplock och sövande vagnspromenader.