Så ligger jag vaken ytterligare en tidig morgon och det första som dyker upp är ett fräknigt, smått fylligt ansikte. Ett vänligt, kanske aningen välsignat ansikte. Intill är en mörkare motsvarighet, lika välvilligt, liksom piggt tillmötesgående. Kanske saknar det senare ansiktet lugnet, det lätt utmattade och mosiga som hos det första, som om det senare ansiktets uppgift är att bistå det första ansiktet, att underlätta dess nypåtagna börda. Jag minns inte vad de heter, tror att deras dotter redan då kallades Iris och vet att hon är lika gammal som min äldsta dotter så när som på en dag. För snart tre år sedan satt vi vid ett långbord till doften av vårsol som lyser på tjockt glas och jag hade tid att prata på ett sätt som jag snart inte skulle ha tid till, tid att ta mer mat, fylla på med dryck i min sjukhustunika medan den nyfödda sov i plastbyttan på hjul och medan trädknopparna utanför öppnade sig mer och mer för varje timme. Efter måltiden lunkade vi bort till våra rum i våra mjuka, oformliga kläder trädda över urlakade, sömnlösa kroppar och blev tillsagda att ta värktabletter, att inte glömma att amma. Vi serverades saft i kannor intill tablettkartorna som föreföll mig lika främmande som det faktum att det tycktes finnas manualer för detta tillstånd. Det tog mig, i brist på bättre beskrivning, till ett folkhem av rutinmässig exercis, av surrealistisk känslokyla. Paret var likt jag själv ombett att stanna några dagar. Hon och han var de enda på avdelningen som jag pratade med förutom personalen. Jag skulle träffa henne på NK ett halvår senare i julhandeln och vi skulle samtala en stund. Hon berättade då att de flyttat till den nyrenoverade lägenheten på Söder, att hon slutat amma, att det var bra med dottern som vuxit ordentligt. Kanske önskade vi varandra god jul innan vi gick åt var sitt håll. Kanske hade hon inte alls fräknar, det är rentav troligt.