2009.

Det är tyst, mycket varmt, så hett att luften dallrar. Med stjärnorna kommer svalkan, ron. Himlavalvet — detsamma som hemma. Här: inga sönderfallna hus, inga jordstampade golv, inga gnisslande, överfulla lastbilar, inga tandlösa män i virade turbaner. Bara platta vidder, en rak lång väg, enstaka låga träd med spretiga grenverk, rostbrunt grus, och små, små låtsasberg. En samling pyramider som ingen turist bryr sig om. Man vaknar i tältet. Man sträcker ut sig. Man klär på sig tunna, ännu inte svettiga kläder. Man gläntar på tältmynningen. En herde sitter under ett träd. Vi ger honom av våra vattenmeloner — stora, runda, saftiga. Han äter tyst och koncentrerat. Jag sluter ögonen, det går fortfarande att andas.