Balkongen står i full blom. Mandelträdet spricker ut mer för varje dag. Hortensian prunkar på sitt terrakottafat. Syrenens knoppar sträcker sig ut genom järnspjället. Stolarna är försedda med mjuka dynor, zinkbordet rensat på skräp, murgrönan, ett övervintrat småsyskon till mandelträdet. Rosa, prästkrageliknande blommor spretar i krukan mitt emot rosen vars rötter aldrig följde med från köpekrukan. Inget vittnar om dagarna av magsjuka som utspelat sig där inne. Alla spyor som behövt torkas, alla vändor till tvättstugan, alla byten av lakan, kläder, handdukar … All väntan på näste att insjukna. Sjukdomar, även de helt ofarliga, isolerar. Jag känner värmen som har invaderat stenstaden och ser hur grannarnas balkonger fylls av soltörstiga, men jag är upptagen av annat. Likt en sjuksyster går jag mellan anhalterna och gör vad som krävs, utan pjosk, utan att sörja den tid som vi hade kunnat tillbringa på en filt i säg, Hagaparken. För jag vet att jag när som helst kan ligga böjd över toalettsitsen, eller knappt komma upp ur sängen. En plötslig friktion letar sig in i tillvaron och gör mig mer levande, mer uthållig, oändligt tacksam när jag kan sitta några minuter under mandelträdet med ett glas vatten och läsa raderna i Röda rummet om hur stekoset når Arvid Falks hungrande mage … Stekos, jag hittade inte ordet för denna grumliga matdoft när jag klev ut runt lunch … Då när jag noterade att världen fortsätter som vanligt.