Stundtals närs jag av den naiva föreställningen att om jag skriver tillräckligt mycket och tillräckligt länge kommer jag till en punkt då jag inte behöver skriva om. Åtminstone inte alla otaliga gånger som är fallet nu, och när jag till följd av så lite tid skulle behöva få bokstäverna på plats omgående. Som sagt, naiv är föreställningen, och det vet jag. Ett fåtal behärskar den sortens skrivkonst på samma sätt som ytterst få har absolut gehör. Men den där forsande, okomplicerade talangen som möjligen förmörkas av en mer komplicerad personlighet, kan jag likt många med mig, fascineras av. Det sades att Stagnelius sällan skrev om och jag tror en annan 1800-talspoet, det franske underbarnet Rimbaud hade samma unika förmåga att ögonblickligen få ur sig ett lyriskt språkfyrverkeri som höll samman och samtidigt bröt ny mark. Och det finns flera … Men det är svårt att veta om författare i gemen och i vår tid som får frågan om sitt arbete svarar sanningsenligt — man vill inte vara så mycket av en konstnärsmyt (för mycket av en kliché) som en produktiv, seriös person vars välpaketerade alster når bokmässor med jämna intervaller (tillåt mig att gäspa!). Jag minns en intervju med Mare Kandre som var det svenska 1980-talets fixstjärna och litterära fynd, på goda grunder, men som beskrev skrivandet som en kamp utan dess like. Det kom inte ”lätt” till henne i motsats till vad alla trodde; att få ihop debutromanen liknade hon vid att skura Västerbron med tandborste. Hon upplevde slutet av sin allt för korta författarkarriär som en befrielse, att det var nu det började bli roligt. Kanske för att oket att vara den där unga naturbegåvningen försvann …

Så i denna härva som texten ofta är, kan man då lugna sig med att man inte är ensam? Att om en lyckad mening kommer ur en den morgonen får man vara glad? Så försöker jag tänka. Mängden är inte det viktigaste utan kvalitén och så vidare. Om det är allmän utmattning eller koncentrationssvårigheter låter jag vara osagt, men jag får allt svårare att ta till mig en prosa som spretar för mycket.

Novellen som snart är färdig är ett tolvsidigt koncentrat av idel omskrivningar. Ändå drabbas jag av ett närmast skräckartat tvivel, framför allt om kvällen. Jag hör röster inom mig som säger att den borde raderas eller i varje fall inte se allmänhetens blickar. Det är inte meningen att kokettera. Det är bara rätt upp och ner hur det är. Jag hade en tydlig idé. Jag skrev mot en avskalad, hård kärna av detaljer ur en människas mycket smärtsamma liv. Hennes fragmentariska berättelse krävde en djupdykning i detaljerna som jag hellre fäster mig vid än de stora svepande dragen. Novellens begränsade utrymme ger ett mindre fönster för en början och ett slut — romanen kan ju spinna i väg i oändlighet. Jag borde vara nöjd med att sätta punkt. Men i stället säger jag till mig själv: tänk om jag skulle skriva om en sista gång!