Sankt Eriksgatan. En ambulans dånar fram i Vanadisrondellen. Strax efteråt: en akutläkarbil kör upp på trottoaren. På den breda, smått anonyma och inte sällan blåsiga boulevarden som löper mot Vanadisplan, ligger en kinakrog. Ambulansen liksom den efterföljande akutbilen stannar till vid restaurangen. Ambulanspersonalen kliver ur. De två läkarna lufsar mot ingången. På uteserveringen som är relativt full, dras blickar mot räddningsfordonen. Andra undviker att titta, men en känsla säger mig att det inte är av hänsyn utan för att det inte är dramatiskt nog. En gammal dam sitter på trappan till krogens entré. Hon är på väg att resa sig upp, som om hon precis har ramlat. Jaha, tänker jag, det förklarar saken. Men så staplar en man fram i gången som leder till restaurangentrén. Hans bakhuvud är blodigt och länsat på hår i en rund jämn cirkel. Han är lätt framåtböjd. Rödbrusig, solbränd i kortärmad skjorta och jeans. Ålder: någonstans runt femtio. Det sista som är kvar på näthinnan är hans generade uppsyn.

Odenplan. Jag väntar på buss 53 i en genomskinlig kur mitt emot Gustav Vasa kyrka. Ett sällskap som består av en äldre kvinna och vad som måste vara hennes vuxna barn kommer nedför kyrktrappan. Svart, stram klädsel på samtliga. Återhållen, sammanbiten gångstil. Sonen rör sig friast och har håret uppsatt i en slarvig knut. Dottern är ljusare än modern, men deras ben är så lika som ett par ben kan bli. Det lyser om familjen, det lyser av undantag. Bruset runt dem fortsätter. Sonen tänder en cigarett i hörnet Upplandsgatan, Odengatan.