Antingen väljer jag att springa neråt stan, till citykvarterens innersta kärna. Till Klaras dova skuggor och köpstråkens idoga kämpande. Till den ryckiga gångens kvarter, till de tillfälliga besökarnas förvirring och till de kringflackande existensernas kånkande på sportväskor som aldrig sett en gymnastiksal. Till de smygrökande, smyghånglandes tonårsparen. Till de som inte bor här. Till allas hem. Hemlösheten har alla och inga bottnar. Jag studsar över tuggummibeströdda och av allehanda skräp nedsolkade trottoarremsor. Ut skjuter restauranger mellan sicksackande folkhopar; massorna är trögflytande spretande ögon av tunnelseende. I passagen som löper längs med Arlanda Express broderar de lätt fuktiga betongfickorna ut sig. Solen når knappt hit även en het sommardag och tunnelbaneuppgångarna sprutar ur sig den säregna underjordsfläkten som min barndom fylldes av. Bakgatornas råa sensualism utsöndrar en sorts undantag, ett hemlighetsmakeri. Här ligger vandrarhemmen för den som kanske måste vidare snart. Det säger klick i dörren och en man vars ryggsäck nog innehåller de flesta av hans ägodelar, går in. Varutransporter levererar till krogarnas köksingångar. Tidlösa byggnader varvas med postmodern kitsch och det som sedan ett halvt sekel utmärker stadsdelen: den brutala handens hermetiska kyla. Tobaksrök, bilavgaser och pockande parfymer ackompanjerar mina steg.

Eller också väljer jag en annan riktning … Tystnad och fågelkvitter. Bilars ihållande brus. Bussar med flera siffror. Undangömda tegelhus, ödetomter och trafiksystem som likt en bläckfisk kastar ut sina armar. Lummighet jämte den vackra gamla kyrkan. Ett spindelnät spänner över kyrkogårdens järnstaket och där innanför vajar syrener fylliga som vindruvsklasar. Det är maj månads sista dag. Det sköna vädret kommer och går. Molnen ger skarpare syn för att sedan låta pannan svettas ordentligt. Symmetriska kors på järnstängslet. Gravstenar som osar frid. Jag springer i ett slumrande paradis.