Som barn, kanske var jag runt fem år, hade jag känslan av att jag var ny, men inte världen. Att allt runt omkring mig hade en historia, en särprägel men inte jag. Färgerna, dofterna, föremålen, ritualerna, processerna hade funnits där länge och skapat ett avtryck som var mig främmande, men som skulle bli bekant över tid. Detta möte, som att vara en plats till låns, minns jag som hisnande. Med existensen trodde jag att jag skulle skapa en plattform, men allt som stod till buds var en livslång skola av att lära känna denna märkliga sfär. Heidegger sammanfattar det så enkelt:, man kastas in i världen. Alltså kastas man ut igen. Före, under och efter pågår historien som är det enda som förbinder oss med varandra över tid. Och för en själv blir saker och ting mindre främmande, men inte nödvändigtvis mindre gåtfulla, mer begripliga eller lättare. Man tvingas omfamna livsvillkoren.

Vackert så.