En enda lång städgata.

Ormbunkarna vajar stillsamt i en glipa mellan ett sjukhus och den park som jag en gång kallade björkarnas park. Inte för att här växer särskilt många björkar, de är nog i minoritet utan för att björkarna här är krökta, resliga och framträdande. De öppnar porten till bänkar där ingen sitter, till statyer föreställande gestalter som dansar eller vrider sig medan träden fäller av sina frön och knastertorra blad till den nedsänkta dammen. Närmare sjukhusbyggnaden med fönster där inget syns, med fönsterrutor av tom reflektion, hörs ventilationssystemen och småskaliga asfaltslabyrinter mynnar ut i varuintag.

Städgatan befolkas av turister. De går som om de vore de sista kvar i en evakuerad stad utan att förstå vad som föranlett evakueringen. En jordgubbsförsäljare slumrar vid sitt stånd. Några muslimer korsar gatan på väg till den lilla moskén vid magnoliaträden. En dos skärgårdsresenärer rullar väskor. En sista dos pliktskyldighet lämnar staden som sover, som vilar sig medan ritualerna pågår någon annanstans.