Man skulle kunna tro att sommaren lider mot sitt slut. Gräsmattorna är solkigt gula och trädkronorna hänger som slaka tvätträcken. Det ligger en utmattning i den av hetta dallrande luften som komprimerats till en känsla av rykande plåt så fort man hamnar i det gassande solljuset. Tidigare bjöd augusti på denna ingrodda atmosfär, det högintensiva slutet. Då när skolor och arbeten drog i gång och värmen som man snuvats på i början av sommaren, plötsligt infann sig, retade en vid skolbänken eller på det luftkonditionerade kontoret där irriterande minnen av veckovisa regn sipprade fram i medvetandet. Nu är det inte ens juli månad och Stockholm är redan en plågsam plats att vistas på.

Staden i norr var länge skonad asfaltshettan som Don DeLillo skriver så träffande om i ”Vitt brus”: ”Hettan från luften, trafiken och människorna. Hettan från mat och sex. Hettan från höga hus. Hettan som strömmar upp ur tunnelbanan. Det är alltid nio grader varmare i storstäderna. Hettan stiger från trottoarerna och faller från den förgiftade himlen. Bussar sänder ut hetta. Hetta strålar ut från skaror av kontorsfolk och människor som är ute och handlar. Hela infrastrukturen bygger på hetta, förbrukar febrilt hetta, alstrar mer hetta”. Men inte längre. Fortfarande fläktar det på gatorna och något säger mig att det katakombliknande röret som man forslas i mellan anhalterna i en stad som säg Paris där man missar allt, där intrycken smälter, tynar bort för det enda som man tänker på är svalka, skugga och vatten, fortfarande är värre. För det har ju blivit varmare överallt. Södra Europas huvudstadsgator är numera fyrtiogradiga turistugnar sommartid.

Jag väljer skuggan och den vind som går att hitta. Parkerna fylls av kroppar, nedåtvända och avklädda på filtar eller handdukar på de luggslitna, urblekta gräskullarna. Jag slås lika mycket av en långärmad skjorta, en collegetröja eller en jacka i denna temperatur. Flykten är ständigt närvarande.

Om barndomens högsomrar var spirande glädje, är dessa heta löpbandsdagar, en magsårsframkallande påminnelse om ett oönskat tillstånd. Solen är pockande, snudd på grym i sin ofantlighet och skickar med sina skarpa strålar ut en varningens finger. Jag tar inte längre för givet att det kommer vatten i kranen när jag spolar och undrar om jag verkligen ska fortsätta vattna mina blommor. En sorts helighet inträder i de mest mikroskopiska stunder då tacksamheten över det lilla gröper ur en bit av mitt hjärta. I en pågående tornado av gnagande obehag och oro blir att sitta sysslolös i en sandlåda och titta på sina lekande barn eller att blicka upp mot husfasader och pricka in stilepoken intill sin käreste, lugnande avbrott. Resurserna känns dyrbara, tillvaron har stannat till i ett frågetecken. Överallt talas det om andra livsstilar, om andra livsval, andra sätt att leva. Jorden behöver andas. Och vi med. Andningshålen stryps dock gärna och det alternativa utforskandet ifrågasätts. Det finns fortfarande normer för hur man ska leva och det är lätt att straffa den som avviker. Men att vegetera i ett avdomnat paradis har sitt pris. Ökensanden må vara svalare en bit ner för den som vill fukta pannan och den ensamme ökenvandraren kanske förr eller senare måste ge upp. Men på vägen lär han eller hon bli varse ett och annat medan den med huvudet långt ner i underjorden aldrig får se stjärnorna …