Regnet hamrar mot rutorna. En grå gardin av molnuttömning. Det är inte åskan som mullrar dovt utan grannarna som rullar de gröna soptunnorna upp för kullerstensgränderna efter morgonens tömning. Efter extremhettan har regnet kommit. I tilltagna sjok vräker det ner och ger växtligheten vad den behöver.

Familjen sover och jag har gjort dagens första kopp kaffe. Gårdagen tillbringades i goda vänners lag och det bjöds på utsökt mat i utsökt miljö. Där satt en samling kvinnor som kan sin kokkonst och pysslade om en som om man vore en mindre kunglighet, skakade välbehövligt liv i ens sociala ådra som numera är decimerad på grund av småbarnstillvaron och allt vad den för med sig. Och där sprang ungarna runt, glada och nyfikna medan jag själv sjönk ner framför det dukade bordet där rätt efter rätt slussades in. Vi åt och pratade och hade det trevligt som man bara har när historien spelas upp i väl valda delar och man samtidigt känner vänskapens aktualitet spira, hela tiden kantad av kärlek och acceptans. Den enastående utsikten utanför huset med Österlens savannliknande fält runt omkring sig och det vidsträckta havet som en perfekt ritad remsa nedanför, gjorde inte saken sämre. Inte heller den pigga hunden som strök runt vårt bord och skällde vid en potentiell inkräktare, röken från musslorna på grillen eller att det bakom oss snart skulle sänka sig en mild solnedgång i trädalléns små glipor.

Vardagen innehåller sina problem och hinder på vägen. En betydande del är i, och under någon annans makt och kontroll varför vikten av de egna handlingsmöjligheterna ökar. Den totala friheten eller frånvaron av motgångar hade inneburit färre skarpa val och noga avvägningar, en mindre dos ödmjukhet. Men vissa kvällar, dagar eller veckor blir de icke önskade stoppklossarna inte lika synbara, inte lika påträngande. Att följa sitt barns rörelser på lekplatsen som vi har för oss själva och hänge sig åt en ljuvlig monotoni laddad med utvecklingssprång och eufori för att sedan traska hem och äta en ragu som fästmannen lagat, räcker för mig. Runt om oss breder jättelika vidder ut sig, havet ber inte om ursäkt för sig och även om jag gärna hade sluppit husbilarna och ibland undrar om Österlen håller på att insomna till en självupptagen geriatrikavdelning, dras jag hit år efter år. Framtidsbeskan dyker upp, den existentiella tyngd som det innebär att vara människa likaså, ältandet över felaktiga beslut eller bara oron för hur allt ska gå, blir vi aldrig kvitt. Men i det överraskande nuet som delas med andra, i uppmärksamheten som spelar mot en fond av barndomsminnen då jag tillbringat somrarna här nere sedan 1991, är det hanterligt. Jag lär mig av barnens osvikliga förmåga att omfamna ögonblickets allra mäktigaste beståndsdelar. Jag vilar i den lika arrangerade som mindre tämjda natur som jag har inpå knuten. Och jag känner hur lite som behövs för att en prosaisk men fullvärdig njutning ska infinna sig.

Jag tänker på fiskarnas liv och hur stort det var ute till havs medan kapellet där de gick och bad är litet liksom gränderna och de en gång så enkla husen, som kontrast till rikeböndernas storgårdar och storkyrkor uppe på fälten. Historien spinner vidare och nya liv broderas ut i den. Fiskesamhället är dött. Östersjön är inte ens förföriskt på ytan. Bönderna fortsätter att odla sin mark och skörda sina åkrar. Vi är en ledig stockholmsfamilj, en i raden av sommargäster, av tillfälliga besökare som har rotat sig här och gjort om fiskebostäderna till semesternöjen. När jag var barn hade de sista yrkesfiskarna pensionerat sig, men de kunde berätta om illmariga höststormar och daglig sillfångst. Nu lever de inte längre, ingen vill äta den fisk som fortfarande må simma i havet, deras barn har sålt husen till suktande storstadsbor och det vilar en förgången romantik över alltsammans. Det skulle kunna upplevas musealt, allt för gentrifierat, allt för tillrättalagt. Men det faktum att det är mina barn som leker här, att det är de som nu skapar historia och minnen kring platsen gör fortsättningen bara vacker. Jag hade inte velat att den såg ut på något annat sätt.