Havet låter sig inte infångas som en fisk, låter sig inte färgläggas eller karaktäriseras. Havet är inte en klenod, en entydighet, en form eller en struktur. Havet är en historia av människor på ytan. Havet är ihåliga vrakdelar som spolas upp på främmande land. Havet är ett tillstånd, ett sätt att förhålla sig till väder och vind. Havet är molnpartierna som ser ut att vilja doppa sig i vågbruset, men som alltid hejdar sig i sista sekund. Havet är tristessen, klagan och spekulationerna, erotiken och svimningsanfallen. Havet är slemmig tång, oberäknelig vrede och munter religiositet. Havet är knastrande snäcksamlingar och gnistrande stanniolstänk omsorgsfullt utströdda över en förrädiskt blå sammetsfilt. Havet är den väggfasta silverklockan i horisonten och det blekfeta, svällande klotet ovanför samma horisont. Havet är vindpinade dynor, knytnävshårda stenblock och lömsk vegetation. Havet är fötter som dras ner i en hård kall grav. Det är den ensamma flotten, den stillsamt guppande småbåten och sirenerna. Det är den ödsligt blinkande färjan mellan två kontinentalplattor. Havet är varm aska, en mytologisk skattkista eller en plötslig ingivelse, en sorts meditation. Havet, en nedtyngd fågel.

Jag har aldrig förstått mig på stjärntecken. Men medan vågen är vad den är har vattumannen valt sitt element. Att lära sig simma var för mig en gång i tiden liktydigt med att lära mig gå.